Utrikesminstrarnas möte 21-22 maj förberedde Natosbeslutsföra toppmöte i Ankara 7-8 juli. Både Öresund och Bosporen är i dag geopolitiska hotspots, på samma sätt som Hormuzsundet. Med lite tur kunde deltagarna från hamnen se ett eller annat fartyg ur ryska skuggflottan, kanske även skepp från ryska marinen.
Turkiet, lika nyckfull natomedlem som president Trump, släpper inte ryska krigskepp genom Bosporen till Svarta havet. Detta agerande är tvetydigt. samtidigt President Erdogan bromsade Sveriges Natointräde. Turkiska redare får delta med fartyg och besättningar i den ryska skuggflottan, trots rådande sanktioner. Ett exempel är fartyget Fitburg, som den finska kustbevakningen bordade efter misstankar om kabelkapning i Finska viken. Det påminner om när den svenska kustbevakningen nyligen höll kvar skuggskeppen Caffa och Sea Owl i Trelleborg.
Tusentalet deltagare i Natomötet fick i Helsingborg en inramning för stöd till Ukraina. Industriellt samarbete diskuterades också för att få Trump på ett gott humör. Et Ett exempel är den avsiktsförklaring om industrisamverkan som utrikesministrarnaMaria Malmer Stenergard och Marco Rubio undertecknade. Att Sverige ska köpa fyra franska fregatter för 40 miljarder kronor ”råkade” den svenska regeringen offentliggöra bara två dagar före mötet i Helsingborg.
Sverige vill bli bäst i klassen med en försvarsnota på 5 % av BNP 2030.
Östersjön – Atlanten. Blottar Natos ömma tå 1
Så mycket mer långsiktig Natoplanering blev det inte i Helsingborg, trots att det var avsikten. En näraliggande frågeställning var om Skåne tillsammans Gotland lyder under Natokommandot Bussum i Holland. Resten av Sverige och Finland är sedan december 2025 inordnade under Joint Force Command Norfolk i Virginia. Visserligen under en brittisk amiral numera men ändå nära knutet till Pentagon och ytterst president Trump.
Flytten från Brunssum till Norfolk var på Sveriges och Finlands önskan. För Norge och Sverige under två skilda Natokommadon var inte lyckat. Fast nya gränsdragningen mitt i Östersjön ger militären ett bytt huvudbry.
Putins kil?
Tyskland, Polen och Baltikum ingår i JFC Brunssums landförsvar av centrala Europa. Som inte blir blir enklare av att flyg och marin styrs av egna kommandon. Om Natos avskräckningseffekt krymper kan denna oklara befälsordning i södra Östersjön locka Putin sätta in en kil.
Vad händer om Putin överraskande anfaller Karelen och Nordkalottern, likt offensiven i Ukraina? Vilket väger tyngst för JFC Norfolk, en barriär vid ryssgränsen eller GIUK-gapet mellan Grönland och Island? Att stoppa ryssarna ta sig ut i Nordatlanten har varit kommandots primära uppgift, dels för att skydda transporter till Europa och dels hindra ryska ubåtar skjuta missiler tätt inpå USA.
Att dela upp havet och luftrummet mellan två fyrstjärniga militära högkvarter riskerar en ledningsmässig klyvning. Vem har det operativa ansvaret vid en incident i Finska viken eller runt Gotland? Hur samordnas ubåtsjakt och minröjning i realtid när orderkedjorna går till två olika högkvarter på var sin sida om Atlanten?
Knäckfråga
En central diskussion är att fastlandet (Sverige, Finland, Norge) organiseras under Norfolk, medan strategiskt viktiga öar i Östersjön (Gotland, Åland, Bornholm) organiserats under Brunssum för att knyta dem närmare Baltikum‑planeringen. Så troligen blir det så att:
- Norfolk ansvarar för transatlantiska trafikleder, skandinaviskt fastland och djuphavs‑/havsrutter i norra och västra Östersjön.
- Brunssum ansvarar för Baltiska sjöområden, kustzoner runt Baltikum och central‑östra Östersjön, inklusive insatsplanering för Gotland, Åland och Bornholm.
- Exakt gräns mellan Norfolk‑ och Brunssum‑området i Östersjön är ej formellt publicerat och diskuteras fortfarande på militär expertnivå, inte på stats‑ eller regeringschefsnivå.
- Det finns flera förslag, exempelvis att en tänkbar gräns dras ungefär mellan Gotland och svenska östkusten, så att ön ligger under Brunssum‑ansvar medan övriga svenska fastlandet ligger under Norfolk.
Kort sagt: Östersjön delas i praktiken mellan Norfolk (nordiska fastland och nordliga/atlant‑orienterade delar) och Brunssum (Baltikum, central‑östra Östersjön och de stora strategiska öarna), men den exakta linjen i sjökartan är ännu inte slutfastställd.x
Trumpismen Natos ömma tå 2
Bortsett från de centrala staberna har Nato inga egna militära styrkor. Alliansen bygger helt på de trupper som de enskilda medlemsländerna frivilligt ställer till dess förfogande.
Natos artikel 5 slår fast att ett angrepp mot en medlem är ett angrepp mot alla, men att varje enskilt medlemsland vidtar ”de åtgärder det anser nödvändiga, inbegripet användning av väpnade styrkor”. Detta innebär i praktiken att åtagandet är frivilligt; det finns ingen automatisk militär skyldighet att skicka trupper. Varje land bestämmer själv hur man vill hjälpa till. Det kan handla om allt från fullskalig militär intervention till att enbart skicka ekonomiskt bistånd, filtar eller medicinsk utrustning.
Den kollektiva avskräckningen bygger på trovärdighet, att fienden tror att alliansen kommer att slå tillbaka gemensamt. Om ett nordiskt land blir anfallet och Natomedlemmar i Sydeuropa eller medlemmar som Ungern och Turkiet tvekar, blockerar eller väljer att tolka ”nödvändiga åtgärder” minimalistiskt, faller avskräckningsdoktrinen . Därför söker nordiska länderna skapa bilaterala och regionala avtal vid sidan av Nato, som DCA-avtalen med USA.
Både Trump och Putinregimen vill splittra EU. Indirekt också Nato med en trumpism även i Europa. Oddsen talar för att Marine Le Pen blir Frankrikes nästa president, i spetsen för ett parti (RN) som historiskt har finansierats av en rysk bank. Trumpadministrationen uppges ha backat upp Le Pen. Enligt en sluten nationell säkerhetsstrategi från 2025 är målet att ”odla motstånd mot Europas nuvarande politiska kurs inifrån länderna”.
Även AfD, som leder opinionsmätningarna i Tyskland, räknas till Europas mest Natoskeptiska. AfD-ledaren Alice Weidel har starka kopplingar till Trumps nätverk. AfD-ledamöter har i förbundsdagen försökt stoppa stödet till Ukraina och har anklagats för att skicka topphemlig information till Ryssland – ett land som AfD i gengäld vill häva energiimportssanktionerna mot.
Nigel Farages Reform UK, som ligger högt i opinionsmätningarna, är mer positiva till Nato men kritiska till Ukrainastödet. Farage har bland annat hävdat att ’EU:s och Natos expansion österut ”gav Putin en ursäkt att provocera fram kriget i Ukraina”.
Natoambivalensen i medlemsländer som Slovakien, Turkiet och Ungern belyser alliansens inre utmaningar. Eftersom Nato styrs genom konsensus har varje enskilt medlemsland, hela vägen ner till Island, vetorätt mot gemensamma beslut.
Ömma tån 3: Värnplikten en stoppkloss
Sverige kan idag mobilisera två delvis operativa brigader, med målet att ha fyra fullt stridsdugliga brigader runt år 2030 (att jämföra med ett trettiotal under kalla kriget). Dessa förband är delvis bemannade med värnpliktiga som enligt lag inte kan tvingas strida utanför rikets gränser. De andra nordiska länderna sitter i samma rävsax.
Norden
- Sverige, Finland, Norge och Danmark har värnplikt men skickar aldrig värnpliktiga utomlands med tvång.
- Endast anställda soldater deltar i internationella insatser.
- Finland har störst mobiliseringsförmåga i hela EU.
⭐ Övriga Nato
- Polen och Litauen kan i krigstid använda värnpliktiga utomlands.
- USA kan använda inkallade (draft) vid nationell mobilisering.
- Storbritannien, Frankrike, Tyskland använder enbart yrkessoldater internationellt.
| Land | Mobiliserbar styrka (krigsorganisation) | Värnpliktiga/år | Kan värnpliktiga användas i utlandstjänst? | Kommentar |
|---|---|---|---|---|
| 🇸🇪 Sverige | ca 90 000 (2030‑mål: 120 000) | ca 8 000 | ❌ Nej (endast frivilligt avtal) | Mycket strikt lagstiftning |
| 🇫🇮 Finland | ca 280 000 | ca 21 000 | ❌ Nej (endast frivilligt) | Europas starkaste värnpliktsarmé |
| 🇳🇴 Norge | ca 70 000 | ca 9 000 | ❌ Nej | Selektiv värnplikt |
| 🇩🇰 Danmark | ca 40 000 | ca 4 700 | ❌ Nej | Värnplikt mest för utbildning |
| 🇵🇱 Polen | ca 300 000 | ca 60 000 | ⚠️ Ja, i krigstid | Stor värnpliktsreserv |
| 🇱🇹 Litauen | ca 40 000 | ca 4 000 | ⚠️ Ja, i krigstid | Baltisk modell |
| 🇩🇪 Tyskland | ca 180 000 | 0 (vilande värnplikt) | – | Endast yrkessoldater |
| 🇫🇷 Frankrike | ca 205 000 | 0 (vilande värnplikt) | – | Expeditionär armé |
| 🇬🇧 Storbritannien | ca 150 000 | 0 | – | Endast yrkessoldater |
| 🇺🇸 USA | ca 1 200 000 aktiva + 800 000 reserv | 0 (men draft finns) | ⚠️ Ja, vid mobilisering | Draft aktiveras endast i krig |
Teknisk kompetens ännu ömmare tå
Sveriges försvar har stora problem att rekrytera och behålla personal med hög teknisk kompetens samtidigt som medlemskapet i NATO kräver snabb teknisk anpassning. Modern försvarsförmåga bygger allt mer på cybersäkerhet, AI, sensorsystem, avancerad kommunikation och interoperabilitet med andra Nato-länder. Därmed konkurrerar Försvarsmakten om samma specialister som efterfrågas av techföretag, telekomindustri och försvarsbolag som Saab AB och Ericsson.
Problemet handlar inte bara om brist på utbildad personal utan också om att civila arbetsgivare ofta erbjuder högre löner, större frihet och snabbare karriärutveckling. Många yngre teknikspecialister värderar dessutom distansarbete, internationella projekt och flexibel arbetskultur högre än traditionella hierarkier. Försvarets organisation är fortfarande delvis präglad av ett äldre officerssystem där chefskarriärer premieras mer än teknisk specialistkompetens. Därför riskerar experter att känna sig administrativt inlåsta snarare än professionellt utvecklade.
Nato-anpassningen förstärker svårigheterna. Sverige behöver personal som behärskar Nato-standarder, avancerad engelska och integration mellan svenska, amerikanska och europeiska system. Eftersom Sverige länge stod utanför Nato:s integrerade strukturer finns begränsad erfarenhet av sådant arbete. Samtidigt gör långa säkerhetsprövningar att många kandidater försvinner till privata arbetsgivare innan rekryteringen ens är klar.
Även geografin spelar in. Många militära arbetsplatser ligger långt från storstädernas teknikmiljöer och universitet som Chalmers University of Technology och KTH Royal Institute of Technology. Försvaret konkurrerar därför inte bara om kompetens utan också om livsstil och arbetsformer.
Konsekvensen blir ett växande beroende av konsulter och externa leverantörer, vilket kan skapa säkerhetsrisker och minska statens kontroll över kritiska system. På längre sikt handlar frågan därför om hur Sverige ska kunna kombinera militär säkerhet med den typ av innovativ och flexibel kunskapsmiljö som tekniska experter förväntar sig.
/ Av Ingemar Lindmark