Donald Trumps politiska stil kan ge intryck av att USA:s politik styrs av presidentens nycker. Men i grunden är den amerikanska makten strikt reglerad. Samtidigt har Trump hittat sätt att tänja på systemet – särskilt i frågor om tullar och nationella nödlägen. Frågan är hur långt presidentens fullmakter egentligen sträcker sig.

---

I USA är makten på federal nivå uppdelad mellan tre institutioner: kongressen, presidenten och domstolarna. Det är kongressen – senaten och representanthuset – som stiftar lagar. Presidentens roll är formellt begränsad till att skriva under lagar eller lägga veto mot dem.

Ändå har Donald Trump, både under sin första mandatperiod och efter sin återkomst till Vita huset, fattat långtgående politiska beslut utan att gå via kongressen. Förklaringen ligger i ett juridiskt och politiskt gränsland: presidentdekret och undantagslagstiftning.

Presidentdekret – ett omstritt verktyg

Trump har använt sig av så kallade presidentdekret, rättsakter som utfärdas av Vita huset utan kongressens medverkan. Dekret nämns inte uttryckligen i USA:s konstitution, men har vuxit fram ur formuleringen i artikel två, där det slås fast att den verkställande makten tillhör presidenten.

Alla moderna presidenter har använt dekret, men Trump har gjort det i ovanligt hög takt och på områden som traditionellt betraktas som kongressens ansvar. Ett av de tydligaste exemplen är tullpolitiken.

Tullar är i praktiken skatter på import och har därför historiskt beslutats av kongressen. När Trump införde breda tullar gjorde han det inte genom ny lagstiftning, utan genom dekret.

Nödläge som juridisk genväg

För att motivera detta har Trumpadministrationen åberopat ett nationellt nödläge. I centrum står lagen International Emergency Economic Powers Act (IEEPA), antagen 1977 under president Jimmy Carter. Den ger presidenten rätt att fatta ekonomiska beslut om USA utsätts för ”ovanliga och extraordinära hot från utlandet”.

Trumpadministrationens tolkning är att USA:s handelsunderskott utgör ett sådant hot. Med stöd av IEEPA har Vita huset därför hävdat att presidenten tillfälligt kan ta över befogenheter som annars ligger hos kongressen.

Denna tolkning är omstridd och har prövats rättsligt. Högsta domstolen kan avgöra om ett enskilt beslut är förenligt med lagen, men den tar inte ställning till hur långt ett påstått nödläge i allmänhet får sträcka sig. Dessutom har Trumpadministrationen signalerat att man kan luta sig mot andra lagar om en rättslig grund faller.

Ett system som bromsar – men inte stoppar

USA:s maktdelning är tänkt att fungera som ett bromssystem. Domstolarna är en del av detta, liksom kongressen, presidentens eget parti och i förlängningen väljarna. Men i praktiken är systemet långsamt och fragmenterat. Det gör det möjligt för en beslutsam president att agera först och låta prövningen komma senare.

Krigsmakten och Nato – tydligare gränser

När det gäller militära insatser är presidentens handlingsutrymme både större och mer reglerat. Presidenten är överbefälhavare för de väpnade styrkorna, men det är kongressen som enligt konstitutionen har rätt att förklara krig.

Efter Vietnamkriget antogs War Powers Resolution 1973. Den tillåter presidenten att sätta in militär styrka under högst 60 dagar utan kongressens godkännande. Därefter krävs ett formellt beslut.

Ett militärt angrepp mot ett annat Nato-land framstår därmed som komplicerat. Nato bygger på principen att ett angrepp på ett medlemsland är ett angrepp på alla. Ett sådant agerande från USA:s sida skulle inte bara bryta mot alliansens grundvalar, utan också kräva kongressens godkännande, särskilt för fortsatt finansiering.

Grönland

Grönland är inte ett självständigt land, utan ett självstyrande territorium inom Danmark. Ändå räknas ön som en del av Nato, vilket ofta leder till förvirring om dess militära och politiska status.

Bakgrunden är enkel: när Danmark blev medlem i Nato 1949 omfattade medlemskapet automatiskt alla danska territorier – inklusive Grönland och Färöarna. Det innebär att försvars- och säkerhetspolitiskt ansvar på internationell nivå ligger hos Danmark som medlemsland, medan Grönlands egen regering ansvarar för lokala frågor, till exempel infrastruktur, miljö och vissa ekonomiska frågor.

Det är också därför Grönland har en strategisk roll i Natos planering: öns geografiska läge mellan Nordamerika och Europa gör den till en viktig punkt för övervakning, flygövergångar och radarsystem. USA har länge haft militär närvaro på Grönland, bland annat genom Thulebasen, som är en del av Natos försvarsstruktur.

Om Grönland hypotetiskt köps av USA skulle det troligen få status som ett unincorporated territory, liknande Puerto Rico eller Guam, med självstyre men utan fulla rättigheter som en stat. Detta innebär amerikansk suveränitet över försvar, utrikespolitik och federal lag, medan lokal autonomi hanteras internt.

Maktens gräns prövas i praktiken

USA erkänner tre huvudalternativ för territorier: statehood (full delstat), independence (oberoende) eller fri association (compact of free association, som Palau). För Grönland, med dess strategiska läge i Arktis, skulle unincorporated territory vara mest sannolikt initialt, med begränsad medborgerlig representation i Kongressen. Befolkningens självstyre skulle kringskäras, på samma sätt som för inuiterna i Alaska.

Donald Trumps presidentskap har tydliggjort hur mycket makt som ryms i de gråzoner som finns mellan lag, praxis och politisk vilja. Systemet för att begränsa presidentens makt existerar – men det är inte vattentätt. Hur långt en president kan gå avgörs i slutändan inte bara av lagboken, utan av hur hårt motståndet blir från kongressen, domstolarna och väljarna.

/ Av Ingemar Lindmark