Öppnade för Neue Ostpolitik på Svenska flaggans dag. Kanske ”Helan går” fick kalla kriget att tina – och Sovjet implodera.

Den som hälsas på hemma hos svenska ambassadören på Pücklerstraße i Berlin kanske upptäcker en skylt under husnumret 44. <GMap> <Kartvy> <Wikipedia>

”I detta hus, på inbjudan av den svenske generalkonsuln Sven Backlund , möttes Berlins
borgmästare Willy Brandt och den sovjetiska ambassadören i DDR, Pjotr ​​Abrassimov, för sina första samtal den 8 maj 1966. Detta möte, som följdes av många andra kontakter mellan öst och väst i den svenska residensen, blev därmed en första viktig byggsten för en ny östtysk politik”.

Egentligen kunde man lagt till: Nue Ostpolitik blev en avspänning som ledde till Helsingforsavtalet 1975. Med Olof Palme och Willy Brandt som inspiratörer till den så kallade tredje korgen om mänskliga rättigheter. Sovjet kunde inte längre så ner uppror med stridsvagnar, som i Prag 1968. Charta 77 i Tjeckoslovakien, Solidaritet i Polen och dissidenter i Sovjet fick ett skydd. Vilket bidrog till östblockets sammanbrott.

Första handskakningen

Fröet till nya östpolitiken såddes på svenska generalkonsulatet 8 maj 1966. Sven Backlund, generalkonsul i Berlin sedan 1964, bjöd in ambassadör Peter Abrassimov och Berlins borgmästare Willy Brandt. Så mycket mer än handskakning blev det inte under denna timma. Men det beslöts om ett nästa möte på samma plats Sveriges nationaldag. ”Då vi skulle utbyta åsikter i de frågor som väckts” sade Abrassimov senare.

Willy Brandt bad sin chaufför att stanna en bit bort. Han ville gå den sista biten till fots till Backlunds möte för att inte väcka uppmärksamhet denna söndagsförmiddag.

Brandt hade som vice ordförande deltagit i Socialistinternationalens kongress dagarna innan, med deltagare från ett femtiotal länder. Tyska SPD-ordförande Brandt och vice ordförande Herbert Wehner träffade där vänner från krigsåren – förutom Österrikes tidigare utrikesminister Bruno Kreisky värdlandets utrikesminister Torsten Nilsson. Även partiledare Tage Erlander kan räknas till vänkretsen – trots at han som statssekreterare hade ansvar för att Herbert Wehner, då kommunist utskickad från Sovjet, sattes i interneringsläger.

Abrasimov talade hellre med Berlins borgmästare än med den konservativa regeringen i Bonn. Öst- och Västtyskland erkände inte varandra som stater så deras företrädare kunde inte prata med varandra. Gamla oförrätter från vistelsen i Moskva gjorde att f.d. kommunisten Herbert Wehner och DDR-bossen Walter Ulbricht inte gillade varandra.

.

En bakgrund

En rysk ambassadör, en borgmästare i Berlin och en svensk på neutral mark var perfekt. Brandt ville inte i onödan reta upp västyske förbundskanse Adenauer i Bonn. Det räckte med att halstarrige CDU-ledaren kallade Willy Brandt för Herbert Frahm, syftande på utomäktenskapliga födseln och nordiska exilen under kriget.

Även Abrasimov hade som ambassadör en ryggsäck. Han hade varit hög officer i Röda armén under kriget, tjänat sekreterare i kommunispartiets centralkommité och gjort diplomatisk karriär i bland annat Polen.

Diplomaten Sven Backlund var socialdemokrat till själ och hjärta, som valde bort finare uppdrag för att bli generalkonsul i Berlin 1964. Det var under under utrikesminister Torsten Nilsson, nära vän med Brandt sedan krigsåren.

Generalkonsuln sågs som en udda figur på svenska UD, en smart politisk fixare men ansågs frispråkig och inte särskilt diplomatisk. Att Backlunds pappa, redaktören för Ny Tid i Göteborg, nyöversatt Internationalen till svenska kryddade nog rysskontakten.

Svenska Flaggans dag

Mötet var en politisk sensation eftersom det bröt mot tidens strikta diplomatiska protokoll. Brandt riskerade mycket politiskt genom att träffa den sovjetiske ambassadören, särskilt på neutral mark i Västberlin.

Det svenska generalkonsulatet erbjöd den nödvändiga diskretionen. Brandt kunde anlända utan att dra till sig uppmärksamhet från press eller politiska motståndare. Dock inte hemligare än att Stockholmstidningar kunde informera.

Sven Backlund beskrev mötet till en början som spänt. Dialogen syftade till att kringgå de låsta positionerna mellan öst och väst.Huvudsyftet med mötet var att sondera terrängen för en normalisering av relationer. Man diskuterade mänskliga lättnader för Berlinborna, såsom passavtal för att kunna besöka släktingar på andra sidan muren.

Alkohol lossade tungor

Nationaldagen på konsulatets terrass firades med besked enligt Egon Bahr: ”Först var stämningen kylslagen och reserverad som man kan tänka sig. Sedan blev det mer avspänt. För det första för att svenskarna gillar alkohol. För det andra att ryssarna också gillar alkohol. Och för det tredje att Willy Brandt inte heller sa nej. Man söps inte men det dracks rejält”.

Mötet markerade starten på ett förtroligt samarbete. Det var här Brandt och hans partibroder Egon Bahr började testa idén om ”förändring genom närmande” direkt mot ryssarna. Egon Bahr fungerade som arkitekt bakom Wandel durch Annäherung.

Sven Backlunds roll var avgörande

Han var inte bara värd utan fungerade som en kurir och förtrogen för båda sidor. ”Svenskarna har bidragit med mer än vad de är medvetna om”  minns Egon Bahr. Amerikanerna ville inte prata med DDR-funktionärer om det krisade vid muren utan vände sig till ryssarna, som stod som garanter för stormakternas Potsdamavtal vid krigsslutet.

Citaten är hämtade från Sveriges Televisions intervjuer. Där summerar Sven Backlund: ”Det missförstås något otroligt länder emellan. Vilket komplicerar problemen helt onödigt. Många konflikter skulle kunna undvikas om man i tid hade klargjort för varandra att konflikten inte var så stor, att den var lösbar. Eller hur man skulle minimera effekten av motsättningarna”.

Fanns Carl Gustaf Svingel med bland hundratalet gästerna på gräsmattan skulle det inte förvåna. Den Opernsänger, som Brandt brukade kalla honom, var borgmästarens öra bortanför muren. Inte bara inom kyrkan och byråkrater som statssekreterare Hans Seigewasser. Utan också via advokaten Wolfgang Vogel raka rör till DDRs regeringschef Ulbricht.

Abrassimov gav beröm: ”Vid våra första möten, det vill jag understryka och den därpå följande utvecklingen av de sovjet-tyska relationerna har vi Sveriges generalkonsul Sven Backlund mycket att tacka för”.

Geografilektion

Tio minuter med bil. Eller en trekvart för att tre kilometer från Brandts bostad på Taubertstraße 19, till Backlunds residens på Pücklerstraße 42/44. < > < > < > < > < > <GMap> < Kartvy> <Wikipedia > < Foto> < > <GMap> <Kartvy> <Wikipedia > < Foto>

Halvägs, mittemot Grunvaldtparken kunde Brandt ha kastat ett öga på Wildpfad 24.<GMap> < Kartvy> <Info> Där bodde Zarah Leander tills huset bombades och hon flyttade till Max-Eyth-Straße 12A , ett stenkast från Backlunds hus på Pücklerstraße . Även henens hus på Eyth-Straße brändes av en bomb vilket fick henne 1943 flytta hem 1943 hem till Sverige. <GMap> < Kartvy> <Info>

Brandt flydde till Norge undan Gestapo 1935. Sedan till Stockholm 1940, jagad av Gestapo i Oslo. Från Brandts bostad på Tauberstrasse var det inte många steg till Hagenstraße 22 där Gestapochefen Heinrich Himmler bodde under kriget. <GMap> <Kartvy> < Foto>

Haus Victoria

Även till Carl Gustav Svingels ålderdomshem Haus Victoria på Winklerstrasse 5 kunde Brandt ta till apostlahästarna, bara 10 minuter från borgmästarbostaden på Tauberstrasse. Värden Svingel var som en fluga på väggen, garanterat diskret då Brandt i huset samrådde med sina SPD-kamrater. Bland andra Herbert Wehner och Helmuth Schmidt. Brandts rådgivare Egon Bahr skissade på en mjukare östpolitik än CDUs hårdföra Hallsteindoktrin. Det hände att generalkonsul Backlund deltog i dessa möten.

Till skillnad från SPDs partistrateger kunde der Opernsänger, som Svingel kallades, bidra med viktig information från sitt kontaktnät. Han förhandlade i Haus Vicroria tillsammans med Herbert Wehner med DDR-advokaten Vogen om att friköpa fångar från östtyska fängelser

Två foton visar att Svigel och Brandt var bekanta redan tidigt 60-tal. Det ena med de två tillsammans då folkarmén spärrar Brandenburger Tor 1961 med taggtrå, Det andra fotot med Rut Brant som kort efter träffar Svingel på Haus Victoria, eller om det var Victoriaförsamlingens kyrka.

Haus Victoria; <GMap> <Wikipedia > < Foto>

1963 var Svingel på kräftskiva hos finske generalkonsuln i Berlin. där det antagligen bjöds på Koskenkorva. Förbrödringen ledde till fortsatt bekantskap med  vice utrikesministern i DDR och ännu viktigare, Sovjets nye DDR-ambassadör Pjotr Abrassimov. Till och med blev de vänner enligt der Spiegels tiosidiga artikel om Svingel.

Förbrödra Unter den Linden

Umgänget i generalkonsulns bostad följdes av flera möten. I oktober 1966 åkte Brandt genom Checkpoint Charlie upp till Abrassimovs mottagning  på Unter den Linden, där det bjöds på konsert. Efteråt avhandlade Brandt stormaktspolitik med värden, generalkonsul Sven Backlund och sovjetrepresentanter.

Backlund avslöjade inget av det fem timmar långa mötet annat än att samtalen skulle fortsätta. Kvinnorna bjöds på film under tiden. Det var första gången Brandt besökte Östberlin sedan muren byggdes.

Neue Ostpolitik

I december 1966 får Brandt en plattform för SPDs östpolitik då han blir utrikesminister i koalitionsregeringen under CDU-ledaren Ludwig Erhard som förbundskansler. Herbert Wehner minister för gemensamma tyska frågor fram till hösten 1969. Ostpolitikens förbereds, kontakter tas med Sovjet Det skär sig med koalitionsbrodern kring frågan om tyskpolska gränsen.

Avspänningen aktualiseras än mer 1969 under en SPD-regering med Brandt som förbundskansler. Symboliseras 1970 med Brandt knäfall xx i Warszawa.

Kontakten med Abrassimov bidrog till att Herbert Wehner, som då var gruppledare och ideolog för socialdemokraterna i förbundsdagen, ville få Svingels hjälp med flyktingköp.  Det lyckades efter övertalning från en representant för Lutherkyrkan. Innan hade Svingels insats handlat om att hjälpa svenskar i trångmål.

Olof Palme blev svensk statsminister 1969 och Bruno Kreisky österrikisk förbundskansler 1970. Tillsammans med Willy Brandt inledde ”de tre musketörerna” ett nära utrikespolitiskt utbyte. Det kan ses som en grund för en europeisk islossning. Manifisterat med tredje korgen om om mänskliga rättigheter i Helsingforsavtalet 1975.

Tidslinje