Rysslands Pearl Harbor och andra flygbaser nära Murmansk

Operation spindelnät, som är riktat mot fem flygbaser, har kallats Rysslands Pearl Harbor. 41 ryska flygplan slogs ut till följd av attacken, inklusive A-50, Tu-95, Tu-22M3 och Tu-160.

Det är förmiddag 1 juni 2025 på motorväg E105 mot Murmansk. Oleksandr Zaitsev får i mobilen order att rasta på en Roseneftstation strax söder om staden Olenegorsk. .<GMaps> <Streetview> <Rutt> Att de två containrarna innehåller träbodar vet han. Men inte att det finns lönnfack under de fjärrstyrda taken.

Taken öppnas och 25 drönare sniffar över skogen dryga halvmilen till flygbasen Oleneya. Där ett stort antal Tupolevbombare är parkerade. På tryggt avstånd från Ukraina tror man, trots ett drönaranfall sommaren 2024. Onadrönarna (getingar) lastar tre kilo sprängmedel och har en kvart på sig för att angripa målet, upptäckta autonomt tack vare AI och sensorer.

Det är söndag mitt på dagen, kanske efter en eller annan vodka för är Transportflygets dag. Plötsligt hörs explosioner och planen brinner. https://maps.app.goo.gl/mVAboJ7ciDQ4JD5s5 Förstörda plan:

4 Tu-95MS (Bear-H): Strategiska bombplan som används för att avfyra kryssningsmissiler. Satellitbilder har bekräftat att minst fyra av dessa totalförstördes .
1 An-12: Ett militärt transportflygplan som stod parkerat på samma platta rapporteras ha blivit förstört.

Ett stort antal Tupolevbombare finns på Olenja. På tryggt avstånd från Ukraina tror man, trots drönarattacken sommaren 2024. <Google Map>

Totala resurser på Kola (Uppskattning 2026)

Typ	Modell	Uppskattat antal
Strategiska bombplan	Tu-95, Tu-22M3	40 – 55
Jakt- & Interceptorflyg	MiG-31, MiG-29K, Su-33	40 – 55
Attack- & Spaning	Su-24M/MR	15 – 20
Ubåtsjakt & Marinflyg	Il-38, Ka-27	25 – 35
Transport	An-12, An-26	10 – 15
Attackhelikoptrar	Mi-24, Ka-52K	10 – 15

Totalt finns det i fredstid 80–120 strids- och bombflygplan samt 40–60 helikoptrar permanent eller semi-permanent stationerade på Kolahalvön. De fyra baserna ligger cirka 13 mil från norsk-finska gränsen.

De tre viktigaste baserna på Kolahalvön

Bas	Primär roll	Viktigaste flygplan
Olenya	Strategiska kärnvapenangrepp	Tu-95, Tu-160
Monchegorsk	Jaktflyg & Luftförsvar	MiG-31, Su-34
Severomorsk-1	Marinlogistik & Ubåtsjakt	Tu-142, Il-38, An-26

1. Flygbas Olenya

Bas för 40th Composite/Mixed Aviation Regiment, Blev under 2025 Rysslands primära bas för strategiska överljudsbombplan, mycket tack vare 3 500 meter långa landningsbanan. Två tredjedelar av operativa Tu-22M3-flottan parkerades till Kola. Främst för att sätta planen i säkerhet från ukrainska drönarattacker som drabbat baser längre söderut (som Engels-2 och Soltsy-2). Det är 180 mil till ukrainska gränsen. <Wikipedia>. <GMaps> <Rutt> <Kartfoto>

Satellitbilder visar ett stort antal plan i Olenja. Underrättelser tyder på att endast ca 10–15 av dessa är omedelbart stridsklara för uppdrag. Resten används som beredskap eller som ersättningsmaterial. Eftersom dessa plan från kalla kriget inte längre tillverka finns det inte reservdelar. Frågan om Ukrainas drönaratacker drabbbade körbara plan får stå öppen.

Basen har blivit en ”safe haven” för strategiska bombplan, vilket lett till en kraftig ökning av både plan och personal.

Bemanning: Uppskattningsvis 2 500 – 3 500 personer. Detta inkluderar markpersonal för de avancerade Tu-modellerna, säkerhetsförband och logistik.
Luftfarkoster:
- Tu-22M3 (Backfire): Ca 30–40 stycken (Ryssland har koncentrerat stora delar av sin flotta här).
- Tu-95MS (Bear-H): Ca 10–15 stycken (antalet minskade något efter attackerna 2025).
- An-12/An-26: 2–4 stycken (transport och logistik).

40:e sammansatta flygregementet/40th Composite/Mixed Aviation Regiment har huvudansvaret men även andra förband har mer eller mindre pemament placering i basen. Bemannand med 1500-2000 personer.

Tu-22M3 är ett långdistansbombplan med svepvingar som kan flyga i överljudsfart (Mach 1.88). På Kola används det främst för två typer av uppdrag:

Sjömålsattack: Utrustade med Kh-22 eller modernare Kh-32. De är extremt snabba (Mach 4+) och designade för att sänka hangarfartyg.
Markmål (Ukrainakriget): Planen lyfter från Olenya, flyger söderut och avfyrar Kh-22/Kh-32-robotar mot ukrainska städer. Robotarna är kraftfulla men oprecisa mot landmål

Olenya: Från 2000 till idag

2000–2010: Stagnation & Underhåll. Basen fungerar främst som en framskjuten bas för marinflyget. Aktiviteten är låg men rullbanan hålls öppen för strategiska övningar med Tu-22M3.
2011–2018: Arktisk Upprustning. Som en del av Rysslands nya arktiska strategi påbörjas modernisering av infrastruktur och bränsledepåer för att kunna hantera tyngre bombflyg permanent.
2019: Tu-22M3-olyckan. I januari kraschar ett bombflygplan under landning i tätt snöoväder på basen, vilket leder till ökat fokus på flygsäkerhet och tekniska uppgraderingar av banan.
2022 (Feb–Dec): Strategisk omplacering. Efter invasionen av Ukraina och ukrainska drönarattacker mot basen Engels-2 flyttar Ryssland stora delar av sin strategiska flotta (Tu-95MS och Tu-160) till Olenya för säker förvaring.
2023: Operativt centrum. Basen blir en primär startpunkt för långdistansattacker mot Ukraina. Satellitbilder visar periodvis över 10–15 strategiska bombplan parkerade samtidigt.
2024 (Juli): Attacken. Ukraina genomför en historisk drönarattack mot basen (ca 1800 km från gränsen). Enligt uppgifter skadas minst ett Tu-22M3, vilket bevisar att basen inte längre är utom räckhåll.
2025–2026: Permanent Hot. Olenya fungerar nu som en permanent bas för Rysslands nukleära triad vid NATO:s norra flank, med regelbundna patrulleringar över Barents hav.

Skydd

Luftvärnet kring baserna Olenya och Monchegorsk på Kolahalvön är bland de mest förtätade i Ryssland, då dessa baser hyser strategiska bombplan (Tu-95, Tu-22M3) och avancerade jaktplan (MiG-31BM).

Luftvärnssystem (Lång och kort räckvidd). Försvaret är uppbyggt i ”lager” för att kunna möta allt från höghöjdsflyg till små drönare.

S-400 Triumf: Det primära systemet för långdistansskydd. Kan bekämpa mål på upp till 400 km avstånd. Batterier finns strategiskt utplacerade runt Murmansk och Olenegorsk.
Pantsir-S1/S2: Används som ”punktförsvar” för att skydda S-400-batterierna och själva flygbaserna. Det kombinerar snabbskjutande automatkanoner med kortdistansrobotar för att skjuta ner inkommande kryssningsrobotar och drönare.
S-300PMU: Äldre men fortfarande effektiva system som kompletterar det moderna nätverket och skapar överlappande eldsektorer.

Elektronisk krigföring (Telekrig). Kolahalvön är känd för sin extremt höga densitet av telekrigsutrustning som stör GPS och radiokommunikation.

Murmansk-BN: Ett kraftfullt system designat för att störa ut NATO:s kommunikation och navigationssystem (som GPS/Galileo) på mycket långa avstånd (upp till 5 000 km under ideala förhållanden).
Krasukha-4: Används specifikt för att ”blinda” AWACS-plan (radarspaningsflyg) och spion-satelliter genom att störa deras radarsignaler.
Pole-21: Skapar en ”störningskupol” över baserna för att förhindra att precisionsvapen som styrs via satellit hittar sina mål.

Tidig varning och radar

Voronezh-M / Realsk: Vid Olenegorsk finns massiva radarstationer för tidig varning mot ballistiska robotar. Dessa kan upptäcka mål tusentals kilometer bort och ge baserna dyrbar förvarning.
Nebo-M: En mobil radar som är specialiserad på att upptäcka mål med låg radarsignatur (smygflygplan och små drönare).

Skydd mot drönare (Nya åtgärder 2024-2026). Efter ukrainska drönarattacker djupt inne i Ryssland har man infört:

Anti-drönarnät: Fysiska nät och burar över parkerade flygplan för att minska skador från små kamikazedrönare.
Mobila luftvärnsgrupper: Lastbilar med tunga kulsprutor och störsändare som patrullerar basernas närområde.

2. Monchegorsk

Hemvist för det 98:e sammansatta flygregementet. <Wikipedia>. <GMaps> <Rutt> <Kartfoto> <Youtube>

Bemanning: Uppskattningsvis 1 500 – 2 000 personer.
Luftfarkoster:
- MiG-31BM (Foxhound): Ca 12–16 stycken (en division).
- Su-24M/MR (Fencer): Ca 12–20 stycken (attack- och spaningsversioner).
- Mi-8 (Hip): 4–6 stycken (för sök och räddning).

Cirka 1 000 man i 98:e fristående sammansatta flygregementet underhåller basen i Monchgorsk, fyra mil sydväst om Olenya. <GMap>

Regementet är en del av Norra flottans 45:e flygvapen och luftförsvarsarmé, en del som skyddar Kolahalvöns luftrum och en som betjänar avlägsna arktiska flygbaser, bland annat Novaja Zemlja och Franz Josef Land. Jaktförsvar mot NATO-flyg och taktisk fotospaning ingår i uppdraget. Piloternas anses som skickliga, senast i Ukrainakriget. I fredstid finns cirka 30 plan på basen. <Basfoto> <Basfoto>

12-18 tunga jaktplanet MiG-31BM (Foxhound). Den är känd för sin höga hastigheten över Mach 2,8, förmåga att operera på hög höjd. ”Frlygande radarstationen” Zaslon-M radarn kan spåra upp till 24 mål samtidigt och bekämpa dem på upp till 320 km avstånd. Opererar i Barents hav och Norska havet. Natos motsvarighet är F 35, även den höghöjdsanpssad med hög fart. <Barents Observer> <Basfoto>
Ett tjugotal av attack/bomplanet SU-24 fasas ut. <Wikipedia>

Monchegorsk: Från 2000 till idag

2000–2009: Överlevnadsfas. Efter Sovjetunionens fall är aktiviteten begränsad. Basen huserar främst Su-24MR (spaningsflyg) och fungerar som ett defensivt fäste för att skydda de strategiska resurserna i Murmansk-regionen.
2013: Re-aktivering. Ryssland påbörjar en omfattande upprustning av basen. Beslut tas att permanent stationera moderniserade interceptorer (jaktplan för höghöjdsförsvar) här.
2017: MiG-31-eran. Basen blir ett nav för MiG-31BM ”Foxhound”. Dessa plan är kritiska för att kontrollera luftrummet över Arktis och kan bekämpa mål på extremt långa avstånd.
2019–2020: Kinzhal-kapacitet. Rapporter indikerar att Monchegorsk förbereds för att kunna hantera MiG-31K, den variant som bär den hypersoniska missilen Kinzhal. Infrastrukturen för missillagring förstärks.
2021: Ökad övningsverksamhet. Basen används flitigt för provokativa flygningar mot norskt luftrum och övningar tillsammans med norra flottan för att simulera försvar mot NATO-hangarfartyg.
2023: Su-34 anländer. Som ett svar på kriget i Ukraina och ökad spänning i norr observeras även Su-34 (attackflyg) på basen, vilket ger regementet en betydligt vassare offensiv förmåga.
2024–2026: Frontlinje mot Finland. Efter Finlands NATO-inträde har Monchegorsks roll skiftat från en nordlig utpost till en direkt gränsbas. Beredskapen är nu permanent höjd med frekventa ”scrambles” (incidentberedskap) för att möta NATO-flyg.

3. Severomorsk-1

Ligger precis söder om staden Severomorsk (Nordflottans huvudkvarter). Detta är marinens främsta flygbas på halvön. Basen för det fartygsbaserade jaktflyget. <Wikipedia>. <GMaps> <Rutt> <Kartfoto> <Youtube> <Youtube>

Bemanning: Uppskattningsvis 1 200 – 1 800 personer.

Luftfarkoster:

MiG-29KR/KUBR: Ca 18–22 stycken (100:e regementet).
Su-33 (Flanker-D): Ca 10–14 stycken (279:e regementet, antalet minskar då de är ålderstigna).
Helikoptrar: Här finns 830:e helikopterregementet som flyger Ka-27 (Helix), som är specialiserade på att operera från fartyg och jaga ubåtar. Ka-52K (Katran): 4–8 stycken (marina versionen av attackhelikoptern).
Flygplan: Il-38 (May) för ubåtsjakt och spaning, samt transportflyg som An-26.

Severomorsk-1 har under 2024 och 2025 gått från att vara en relativt skyddad bas för marinflyg till att bli en direkt måltavla för ukrainska fjärrstridsmedel.

Här är de mest betydande händelserna kopplade till basen:

I mitten av december 2024 rapporterades kraftiga explosioner nära Severomorsk-1.

Händelsen: Lokala invånare filmade rökpelare och rapporterade om chockvågor som kändes flera mil bort. Analyser från bland annat The Barents Observer pekade ut basen som det sannolika målet eller platsen för händelsen.
Tolkning: Filmerna tydde på sekundära detonationer, vilket ofta indikerar att ett ammunitionsförråd eller ett bränslelager blivit träffat. Ryska myndigheter tonade ner händelsen, men satellitbilder visade senare spår av brand vid basens östra delar.

Severomorsk-1 var ett av målen i den massiva samordnade drönarattacken i juni 2025.

Utfall: Medan Olenya tog den största smällen, rapporterades det om att drönare nått ända fram till Severomorsk-1. Enligt ukrainska underrättelsekällor skadades minst ett Il-38 (ubåtsjaktsplan) på marken.
Försvarsreaktion: Incidenten bekräftade att Ukrainas drönare nu har räckvidd och precision att operera nästan 200 mil från sina startplatser genom att använda infiltratörer som lanserar drönare inifrån ryskt territorium.

En mer prestigefylld händelse ägde rum nyligen, i början av 2026.

Uppdraget: Två Tu-142MK (en marin variant av Bear-planet) från Severomorsk-1 genomförde en 30 timmar lång flygning över Arktis som inkluderade den första historiska lufttankningen vid själva Nordpolen.
Syfte: Detta var en ren styrkedemonstration för att visa att Severomorsk-1 kan projicera makt över hela den arktiska regionen och hota amerikanska och NATO-ubåtar djupt under isen.

Spaning mot NATO-övningen ”Cold Response” (Mars 2026) Just nu, i mars 2026, är basen mycket aktiv på grund av den stora NATO-övningen i Norge.

Incident: Den 11 mars 2026 startade ett ryskt Il-20M (elektroniskt spaningsplan) från Severomorsk-1 och flög djupt in i övningsområdet utanför Lofoten.
Konfrontation: Norska F-35 startade från Evenes och skuggade planet i flera timmar. Detta visar att Severomorsk-1 fortfarande är Rysslands främsta plattform för att övervaka NATO:s norra flans i realtid.

Som ett direkt svar på attackerna 2024 och 2025 har basen genomgått en snabb modernisering:

Nya skydd: Man har installerat metallnät (så kallade ”cope cages”) över parkeringsplatserna för Il-38-planen för att detonera drönare i förtid.
Elektronisk krigföring: Nya störsändare har placerats ut runt basen, vilket har lett till rapporter om att civila GPS-signaler i Murmansk-regionen ofta faller bort.

Severomorsk-1: Från 2000 till idag

2000–2011: Förfall och återhämtning. Efter Kursk-olyckan år 2000 prioriteras marinens flygresurser lågt. Basen används främst för Il-38 (ubåtsjakt) och transport med An-26, men infrastrukturen börjar bli rejält eftersatt.
2012–2014: Den stora ombyggnaden. Ryssland stänger basen tillfälligt för en totalrenovering. Rullbanan förlängs till 3 500 meter och uppgraderas med modern betong för att kunna ta emot alla typer av ryska militärflygplan, inklusive tunga transportplan och strategiska bombplan.
2015: Återinvigning. Basen öppnar igen och blir den modernaste på Kolahalvön. Den fungerar nu som den primära logistik-hubben för ryska operationer i Arktis.
2016–2018: Tu-142 och ubåtsjakt. Basen blir permanent hem för de stora Tu-142MK/MZ (Bear-F), som används för att spåra NATO:s ubåtar i Barents hav och Nordatlanten.
2019: Syrien-logistik. Severomorsk-1 spelar en nyckelroll i logistikkedjan för Norra flottans fartyg som opererar utanför Syrien, där basen används för att flyga in reservdelar och personal.
2022–2023: NATO-skuggan. I samband med kriget i Ukraina och Finlands NATO-process ökar beredskapen dramatiskt. Basen används som sambandscentral för övervakning av NATO:s hangarfartygsgrupper i norska havet.
2024–2026: Arktisk kommandocentral. Basen har nu befäst sin roll som ”hjärtat” i det arktiska försvaret. Den huserar även toppmoderna Il-38N (utrustade med ”Novella”-systemet för avancerad målsökning) som patrullerar gränsområdena dygnet runt.

4. Severomorsk-3

Basen för det fartygsbaserade jaktflyget.

. Satellitbilder från sent 2024 och början av 2025 visar att man byggt nya skyddshängare och splitterskydd för jaktplanen (MiG-29K och Su-33). Detta är ett direkt svar på hotet från små, billiga drönare som kan orsaka stora skador på oskyddade flygplan. <Wikipedia>. <GMaps> <Rutt> <Kartfoto>

I mars 2024 genomförde Nordflottan en ovanligt specifik övning vid Severomorsk-baserna. Scenariot var att ”fientliga drönare och sabotagegrupper” hade lyckats penetrera luftförsvaret och orsakat en nödsituation. Det var första gången man så öppet övade på att ukrainska metoder (små drönare).Bemanning: Uppskattningsvis 1 200 – 1 800 personer.

Luftfarkoster:

MiG-29KR/KUBR: Ca 18–22 stycken (100:e regementet).
Su-33 (Flanker-D): Ca 10–14 stycken (279:e regementet, antalet minskar då de är ålderstigna).
Ka-52K (Katran): 4–8 stycken (marina versionen av attackhelikoptern).Bemanning: Uppskattningsvis 1 200 – 1 800 personer.

Severomorsk-3 har gått från att vara en relativt ”lugn” utbildningsbas för hangarfartygsflyg till att bli en befäst frontlinje-bas som ständigt är i högsta beredskap för drönaranfall.

En intressant aspekt av Severomorsk-3 är att den hyser de sista operativa Su-33 (Flanker-D). Det har rapporterats om flera incidenter under 2024 där dessa gamla plan tvingats till nödlandningar på grund av materialtrötthet. Det finns indikationer på att Ryssland nu helt försöker fasa ut Su-33 till förmån för de modernare MiG-29K, men omställningen går långsamt på grund av brist på komponenter.

Severomorsk-3: Från 2000 till idag

2000–2005: Su-33-erans glansdagar. Basen är fylld av Su-33 ”Flanker-D”. Trots ryska ekonomiska svårigheter prioriteras elitpiloterna här för att upprätthålla förmågan till start och landning på hangarfartyg.
2013–2015: Modernisering och MiG-29K. Ett nytt regemente (100:e) aktiveras på basen, utrustat med de modernare och mer mångsidiga MiG-29K/KUB. Basen genomgår asfaltering och uppgradering av hangarer för att hysa de nya planen.
2016–2017: Insatsen i Syrien. Piloter och plan från Severomorsk-3 skeppas ut med Admiral Kuznetsov till Medelhavet för stridsuppdrag. Efteråt återvänder de till basen med dyrköpta erfarenheter (och förlusten av två plan under insatsen).
2018–2021: ”Landlåsta” elitpiloter. Eftersom Rysslands enda hangarfartyg drabbats av olyckor och evighetslånga reparationer, tvingas basens piloter fokusera helt på landbaserad träning. Severomorsk-3 blir i praktiken en vanlig jaktflygsbas med extremt hög kompetens.
2022: Ökad beredskap. Vid krigsutbrottet i Ukraina flyttas en del av basens resurser för att förstärka luftförsvaret i norr. Fokus ligger på att avvisa NATO-spaningsflyg som närmar sig de strategiska ubåtshamnarna.
2023–2024: Integration med Monchegorsk. Basen samövar allt tätare med MiG-31-förbanden från Monchegorsk för att skapa en ”mur” av jaktflyg som täcker hela Barents hav.
2025–2026: Ny roll utan hangarfartyg. Då framtiden för hangarfartyget Admiral Kuznetsov är osäker, har Severomorsk-3 permanent omställts till en defensiv jaktflygsbas med fokus på snabba ingripanden (QRA) mot NATO:s expansion i Norden.

Alakurtti

Alakurtti är en strategiskt viktig rysk flygbas belägen i Murmansk oblast, endast cirka 50 kilometer från den finska gränsen. Basen fungerar som ett nav för Rysslands arktiska krigföring och övervakning av NATO:s nordliga flank. <Wikipedia> <GMaps> <Kartfoto>

Basen är hemvist för den 80. motoriserade infanteribrigaden (ofta kallad ”Arktiska brigaden”). Deras huvuduppdrag är att behärska strid i extrem kyla och skydda de ryska intressena i Arktis samt kontrollera landvägarna mot Kolahalvön. Alakurtti är primärt en bas för helikopterförband snarare än jaktflyg. Här stationeras vanligtvis:

Mi-8 (Hip): Transporthelikoptrar utrustade för arktiska förhållanden, används för truppförflyttning och sök- och räddningsinsatser.
Mi-24/Mi-35 (Hind): Attackhelikoptrar för eldunderstöd.
Ka-52 (Alligator): Avancerade attackhelikoptrar har periodvis observerats för att stärka försvarsförmågan i gränsområdet.

Bemanning och infrastruktur

Personal: Brigaden beräknas bestå av cirka 2 000 till 2 500 soldater, specialutbildade för snöskoter- och bandvagnsoperationer.
Modernisering: Sedan 2015 har basen genomgått omfattande renoveringar med nya baracker, hangarer och uppvärmda förråd för att klara temperaturer ner mot $-50$°C.
Beredskap: Efter Finlands NATO-inträde har den ryska militära retoriken kring Alakurtti skärpts, med fokus på ökad närvaro och snabbinsatsförmåga.

Alakurtti flygbas (2000–2026)

2009: Avveckling. Som ett led i ryska militärreformer avvecklas den dåvarande helikopterenheten. Basen lämnas i princip öde och förfaller under några år, vilket skapar oro i lokalsamhället.
2013–2014: Nystart i Arktis. I samband med Rysslands ökade fokus på Arktis fattas beslut om att återöppna basen. Omfattande renoveringar inleds för att möta moderna krav på polarkrigföring.
2015: Den Arktiska brigaden anländer. I januari tas basen officiellt i bruk igen. Den 80. motoriserade infanteribrigaden (Arktiska brigaden) stationeras här med uppdrag att bevaka gränsen och försvara Kolahalvön.
2017: Luftvärnsförstärkning. Ryssland placerar ut avancerade luftvärnssystem, bland annat S-300, i närområdet för att skydda basen och skapa en ”A2/AD-bubbla” (tillträdesförbud) mot NATO.
2019: Helikopterenheterna återvänder. Flygbasen permanentas som bas för arméflyget. En ny generation av den arktiska versionen av Mi-8AMTSh-VA (utrustad med motorvärmare och extra isolering) placeras på basen.
2022: Ukraina-krigets påverkan. Rapporter indikerar att delar av brigadens manskap och materiel skickas till fronten i Ukraina. Förlusterna leder till en tillfällig minskning av den operativa förmågan vid gränsen.
2023–2024: NATO-expansion. Som svar på Finlands NATO-inträde meddelar Ryssland planer på att förstärka ”Leningrads militärdistrikt”. Alakurtti pekas ut som en nyckelpunkt för att motverka NATO:s närvaro i norra Finland.
2025–2026: Moderniserad infrastruktur. Utbyggnad av hangarer och landningsbanor färdigställs för att kunna hantera tyngre transportflyg och fler drönarsystem (UAV) för gränsövervakning.

Murmansks internationella flygplats

Murmansks internationella flygplats (MMK/ULMM): Belägen i Murmashi, ca 24 km sydväst om Murmansk. Detta är regionens huvudflygplats för civilt flyg med dygnet runt-verksamhet. Den har även en militär del som används av FSB för gränsbevakning. <Wikipedia>. <GMaps> > <Rutt><Kartfoto>
Khibiny flygplats (KVK/ULMK) / Kirovsk-Apatity: Belägen ca 15 km söder om Apatity. Den betjänar främst gruvstäderna Kirovsk och Apatity samt turismen i Khibiny-bergen.

Luostari Korzunovo ex-flygbas

lLuostari flygbas (även känd som Korzunovo): Ligger nära norska gränsen (ca 15–20 km). <Wikipedia>. <GMaps> <Rutt> <Kartfoto>

Nedläggningen beror främst på Sovjetunionens kollaps: budgetnedskärningar, rationalisering av överflödig basstruktur på Kolahalvön, teknisk slitage och skifte till större flottbaser längre inåt land. Området förblir strategiskt nära Norge, men fokus ligger på närliggande expansioner.

Används idag främst som en framskjuten bas för helikopterförband (som Mi-8) som stödjer de motoriserade infanteribrigaderna i Pechenga-området. Den har en landningsbana på ca 2 400 meter men används sällan för tyngre fastvingat flyg numera.

Här kan man studera ryska sättet att bygga landningsbanor, med betongplattor i stället för asfalt. I områden med permafrost eller stora temperaturvariationer spricker asfalt lätt. Betongplattor ”flyter” mer oberoende av markrörelser och tål extrem kyla utan att deformeras lika snabbt som asfalt. Nackdelen är skarvarna som ställer krav på förstärkta landningsställ och därmed tyngre plan.

Logistisk enkelhet: Det är svårt att transportera varm asfalt till avlägsna sibiriska baser. Färdiga betongplattor kan fraktas med tåg eller lastbil och läggas ut direkt, även under vintern när asfaltarbete är omöjligt.
Snabb reparation: Om en landningsbana skadas av bombardemang eller slitage kan enskilda plattor lyftas ut och ersättas på några timmar. Att asfaltera om ett hål kräver tung utrustning och rätt väderlek.
Hållbarhet för tunga laster: Betong har högre bärighet för tunga transportflygplan och stridsflygplan med högt däcktryck, vilket minskar risken för spårbildning (rutting) som är vanligt i asfalt vid hög belastning.

E105 Petjengadalen

E105 fungerar som en kritisk logistikåder som i händelse av konflikt kan stängas av för civil trafik och snabbt göras om till ett nätverk av små flygfält för att sprida ut flygstridskrafterna.

Vägbas-konceptet: Ryssland har (i likhet med Sverige och Finland) en lång tradition av att bygga sektioner av sina huvudvägar så att de kan fungera som provisoriska flygbaser (AUSB – Avtomobilnye Utjastki Rassredototjenija).
Teknisk specifikation: Dessa delar av E105 är rakare, bredare och har en förstärkt beläggning för att tåla vikten och slitaget från stridsflygplan. De saknar ofta mitträcken eller har mitträcken som snabbt kan monteras ner.
Strategiskt läge: Området runt Petjenga (Pechenga) är militärt högintressant då det ligger nära gränsen till Norge (NATO) och hyser stora baser för den ryska Nordflottans marininfanteri.

Sedan den omfattande upprustningen av E105 mellan Murmansk och den norska gränsen (klar omkring 2017) har flera analytiker och lokala observatörer noterat specifika raksträckor i det karga tundralandskapet som är påfallande breda.

Det har förekommit ryska militärövningar i Arktis där man övat på att landa med transportflyg och stridsflyg på civila vägavsnitt, även om de mest uppmärksammade övningarna ofta sker längre söderut eller i centrala Ryssland.

/ Av Ingemar Lindmark

Lindmarks analyser

Synar nordiska länderna, bredare och djupare