Trump, Orban, Erdogan. Vad händer om nationalistpartier i Frankrike, Tyskland och Storbritannien växer? Förlamas Nato, kanske rentav spricker? Finns i så fall en nordisk plan B? En läxa som lärdes då Trump hotade Grönland i början på januari 2026.
“We are going to do something on Greenland, whether they like it or not.” “Because if we don’t do it, Russia or China will take control of Greenland, and we’re not going to have Russia or China as a neighbor.”
Danmarks regering, tillsammans med andra NATO-länder, beslutade om att skicka trupp till Grönland i januari 2026 som svar på ökade säkerhetsspänningar i Arktis, delvis kopplat till amerikanska anspråk från president Donald Trump.
Beslutet togs av Danmarks försvarsminister Troels Lund Poulsen efter samråd med grönländska myndigheter och NATO, meddelat via presskonferens den 13 januari. Syftet var att stärka militär närvaro genom Operation Arctic Endurance, med förtrupper och utrustning för att förbereda mottagning av större styrkor.
13 – 20 januari
Danmark skickade 13-14 januari förtrupper (ca 100 soldater i Nuuk och Kangerlussuaq), följt av Sverige , Norge, Tyskland och Frankrike. Fler följde 19-20 januari. Rustade med skarp ammunition och sprängmedel att förstöra landningsbanor. Inte för att stoppa Putins plan, som på Kievs flygplats 2022. Utan som en snubbeltråd för att hindra annektering från Natobrodern Trump, vilken timma som helst.
I stället var det Trump som exploderade, hotade berörda länder med strafftullar. Tills hane i Davos 21 januari lovade att inte använda våld eller införa tullar just nu, bara i förhandlingar för ett ramverk om Grönland och Arktis. Ett minikrig på Grönland hade äventyrat Natos grindvakt i GIUK-gapet mellan Grönland – Island – Storbritannien. Fritt fram för ryska ubåtar i USAs veka liv.
Dansk snubbeltråd
Denna insats skedde i ett läge med spänd geopolitisk retorik om Grönlands strategiska läge, men utan att det formellt var ett Nato-uppdrag med beslut tagna i Natos institutioner.I praktiken var det ett informellt multilateralt beslut utanför både EU-beslutsprocessen och egentliga formella Nato-beslut.
Danmark är medlem i Nato, och Grönland omfattas av Natos säkerhetsgarantier som danskt territorium. Men själva beslutet att skicka dessa trupper var inte ett formellt Nato-beslut fattat av hela alliansens huvudorgan, utan ett danskt initiativ med frivilliga bidrag från andra länder. Sådana multinationella styrkebidrag kan vara mycket nära Nato-samverkan i praktiken, men organisatoriskt ligger beslutet utanför Natos normala godkännandeprocesser.
Ett krig mellan två grupperingar inom Nato går inte att hantera. Ett formellt beslut inom NATO fattas av alla medlemsstater gemensamt, normalt i North Atlantic Council (NAC), som är alliansens högsta beslutande organ. Alla 32 medlemsländer måste vara överens för att beslut kan tas I Nordatlatiska Rådet. USA, Ungern och till och med Malta kan blokera besluy om miliyät indtd.
- Beslutet är institutionellt Nato-beslut, inte bara en samordning mellan länder.
- Operationen genomförs under Natos befälsstruktur (SACEUR m.fl.).
- Insatsen kan uttryckligen kopplas till artikel 4 eller artikel 5.
- Juridiskt och politiskt är det hela alliansen som agerar.
Takeoff för plan B
Kan denna informella insats på Grönland ses som en bland B för Nordens/Nordeuropas försvar, formaliserad i en multilateral beslutsstruktur. Eventuellt inom noridiska försvarsalliansen. Vilka svårigheteer fins att frigöra sig sig från Natos beslutsstruktur Ett informellt koordinerat agerande mellan nordiska länder (eller Nordeuropa bredare) visar att det finns politisk och militär handlingsförmåga även utan formell aktivering i North Atlantic Council.
- Situationen krävde snabb signalering/avskräckning.
- Man ville undvika att formellt aktivera artikel 4 eller 5.
- Det finns politisk enighet mellan några länder men inte nödvändigtvis hela alliansen.
- Man ville hålla tröskeln under en formell Nato-operation.
Det kan därför ses som en politisk signal om regional autonomi och en kompletterande säkerhetsmekanism. Men inte som en fullvärdig ersättning för Nato. Snubbeltråden övergick I Natoövningen Arctic Endurance och I mars på Nordkalotten med manövern Cold Response.
Kan denna informella insats på Grönland ses som en bland B för Nordens/Nordeuropas försvar, formaliserad i en multilateral beslutsstruktur. Eventuellt inom noridiska försvarsalliansen. Vilka svårigheteer fins att frigöra sig sig från Natos beslutsstruktur.
EU
EU har ingen gemensam försvarsmakt och kan inte i dag ta beslut om militära utsändningar i Nato-stil. EU:s reaktion har i huvudsak varit politiskt stöd till Danmark och Grönlands självständiga beslut, inte att EU i sig organiserade eller godkände denna styrka. styrkan i fråga var ett informellt multilateralt
Styrkan var militärt samarbete utanför EU-ramen och inte ett formellt Nato-uppdrag i juridisk mening. Det organiserades genom nationella beslut i respektive land, med samordning mellan dem (och nära anknytning till Nato-logik och transatlantisk säkerhet) men utan ett formellt multilateralt beslut i Nato- eller EU-institut.
Nato
Alla nordiska länder är i dag med i NATO (Sverige och Finland sedan 2024–2025), vilket gör att:
- Försvaret av Norden i grunden är integrerat i Natos planering.
- Operativ planering sker via Natos kommandostruktur (SACEUR m.m.).
- Avskräckningen bygger ytterst på artikel 5.
Även om artikeln är grundbulten i Nato, rymmer den flera inbyggda sårbarheter som en motståndare kan utnyttja.
Den största missuppfattningen är att Artikel 5 innebär en automatisk militär respons. Texten lyder:
”…ska varje part bistå den part eller de parter som angripits genom att (…) vidta den åtgärd som den anser nödvändig, inbegripet användning av väpnad makt.”
Frasen ”som den anser nödvändig” är en kompromiss för att skydda nationell suveränitet (särskilt USA:s kongress rätt att förklara krig). Ett medlemsland kan tekniskt sett uppfylla sina åtaganden genom att skicka filtar, diplomatiskt stöd eller medicinsk utrustning istället för stridsvagnar.Det finns ingen objektiv måttstock för vad som är ”tillräckligt” stöd.
Artikel 5 aktiveras vid ett ”väpnat angrepp”. Men vad definierar ett sådant år 2026?
- Hybridhot: Om Ryssland genomför en massiv cyberattack som slår ut svenskt elnät och orsakar dödsfall, är det ett ”väpnat angrepp”?
- Salami-taktik: Om en främmande makt ockuperar en grönlänsk fjord eller klipper undervattenskablar i Östersjön – är det värt att starta ett tredje världskrig för?
- Problemet: Motståndare opererar precis under tröskeln för vad som enhälligt kan klassas som ett väpnat angrepp, vilket skapar obeslutsamhet inom Nato.
Vetorätten
Nato styrs av Noratlantiska rådet (NAC), där alla beslut fattas med konsensus.
- Politisk förlamning: Om ett enda land (t.ex. på grund av politisk infiltration, ekonomiskt beroende av angriparen eller intern populism) lägger in sitt veto, kan Nato som organisation inte formellt aktivera Artikel 5.
- Tidsfaktorn: Medan 32 länder debatterar huruvida en händelse var en olycka eller ett angrepp, kan en angripare redan ha etablerat kontroll över ett territorium (ett så kallat fait accompli).
Artikel 5:s främsta styrka är dess psykologiska avskräckning. Så länge en angripare tror att USA och Europa kommer att svara med full kraft, fungerar den.
Svagheten blottas när avskräckningen misslyckas. Det öppnar för bi- och multinationella avtal (JEF, Nordefco, DCA). Dessa fungerar som en ”Artikel 5-light”. Den kräver inte 32 länders godkännande och kan agera omedelbart medan stora Natofastnar i byråkrati.
Ex-Nato?
Den viktigaste juridiska punkten är Artikel 8 i Natofördraget. Den förbjuder visserligen medlemmar att ingå avtal som strider mot fördraget, men den hindrar dem inte från att ingå ytterligare säkerhetsarrangemang.
Nato har aldrig krävt att vara den enda försvarsorganisationen för sina medlemmar.Så länge ett nordiskt samarbete syftar till att stärka regionens försvar, anses det stödja Natos övergripande mål om avskräckning. Om ett land (t.ex. Ungern eller Turkiet) skulle blockera ett formellt Natobeslut, träder de bi- och multinationella avtalen i kraft. Dessa kräver inte konsensus i Nato för att aktiveras.
En startpunkt är Nordefco, som från 2024 är ett samarbete mellan Sverige, Finland, Norge, Danmark och Island. Inte en försvarsallians utan syftar till samordning för övningar och inköp. Men saknar kollektiv försvarsgaranti. En sådan kräver:
- En formell försvarsgaranti (artikel-5-liknande klausul).
- En gemensam politisk beslutsmekanism.
- Gemensam operativ planering.
- Integrerad ledningsstruktur.
- Klargjord relation till Nato.
Sådana hinder är pä väg röjas undan. Det nordiska försvarssamarbetet Nordefco har under 2024–2025 genomgått en radikal förändring.
Gemensam operationsplanering: De nordiska länderna planerar nu för hur de ska försvara Nordkalotten och Östersjön som en enda sammanhängande teater. Man har förenklat reglerna så att norska plan kan landa på svenska baser och finska trupper kan röra sig genom Norge utan de byråkratiska dröjsmål som en fullskalig Nato-aktivering kan innebära.
Dessa avtal fungerar som nödvändiga förstärkningar. I den moderna säkerhetsarkitekturen år 2026 ses bi- och multinationella samarbeten inte som konkurrenter till Nato, utan som dess ”snabbinsatsstyrkor”.
USAs DCA-avtal en förebild?
De bilaterala DCA-avtalen (Defense Cooperation Agreement) som Sverige, Finland och Danmark har med USA kan ses som en försäkring? Eller som en biljett att lägga beslag på Grönland, Island eller Svalbard.
DCA (Defence Cooperation Agreement) är ett bilateralt avtal mellan Denmark och United States, som reglerar USA:s tillträde till vissa militära anläggningar. Medrättslig status för amerikansk personal. Samt ordnar logistiska och operativa arrangemang. Det är en vidareutveckling av det långvariga försvarssamarbetet kring amerikansk närvaro i Grönland (tidigare Thule Air Base, nu Pituffik Space Base.
DCA:
- ger tillträde och användningsrätt,
- överför inte territoriell kontroll,
- förändrar inte Grönlands status som del av det danska riket.
Annektering skulle kräva: 1) överlåtelse genom avtal. 2) eller ensidigt maktövertagande (i strid med folkrätten).
En ensidig annektering skulle strida mot: 1) FN-stadgans våldsförbud (artikel 2(4)). 2) principen om territoriell integritet. 3)principen om självbestämmande (Grönland har självstyre).
En amerikansk annektering av ett annat Nato-lands territorium skulle skapa en allvarlig allianskris. annolikt utlösa enorma politiska och juridiska konsekvenser. Kanske ndergräva hela den kollektiva försvarsordningen för Nato.
USA:s ”Fast Track”: Genom DCA kan USA skicka förstärkningar till specifika baser i Norden baserat på ett rent bilateralt beslut mellan t.ex. Stockholm och Washington.
Kringgår Bryssel: Detta innebär att om Nato-högkvarteret i Bryssel skulle vara handlingsförlamat på grund av politiska låsningar, kan den amerikanska militära maskinen ändå sättas i rullning mot Norden.
/ Av Ingemar Lindmark