Spanien och Italien vägrar landningstillstånd för USAs militärplan på väg till Irankriget. Trump använder incidenten för att förstärka sin ”America First”-linje. På Truth Social förklarade han att USA inte längre kommer att försvara länder som inte bistår USA militärt: ”Ni får börja lära er att slåss för er själva.”

Presidenten ifrågasatte öppet de amerikanska säkerhetsgarantierna inom Nato. Om allierade inte ger landningstillstånd, är USA inte skyldiga att komma till deras undsättning vid ett angrepp. Dessutom kopplade han samman det militära stödet med oljetillgången i Hormuzsundet. Budskapet var att om Europa inte stöttar USA:s insatser mot Iran, får de själva ansvara för att säkra sin energiförsörjning.

Trump riktade särskild kritik mot Spaniens regering för bristande lojalitet och uttryckte besvikelse över Italien (trots tidigare goda relationer med Meloni), vilket han beskrev som ett svek mot alliansens grundvalar.

Paralysera Nato?

Trump använde händelsen som ett verktyg för att i praktiken paralysera Nato politiskt genom att visa att det kollektiva försvaret nu är villkorat av direkt samarbete i amerikanska operationer utanför Europa. Att lämna Nato juridiskt är en långsam process med stort motstånd från kongressen. Men som högsta befälhavare för den amerikanska militären kan en president de facto oskadliggöra alliansen på en eftermiddag genom att helt enkelt förklara att de amerikanska garantierna inte längre gäller. Utan USA:s förtroendekapital blir Nato vad vissa analytiker kallar en ”papperstiger”.

Presidenten kan urholka den kollektiva försvarsklausulen. Natos Artikel 5 säger att ett angrepp på en medlem är ett angrepp på alla, men den tvingar inte ett land att skicka soldater. Varje land avgör själv vilka åtgärder man anser ”nödvändiga”. Genom att offentligt deklarera att USA inte kommer att försvara allierade som inte ”betalat för sig”, förstör man den avskräckande effekten. Om en angripare tror att USA inte kommer att ingripa, har Nato i praktiken upphört att fungera som en säkerhetsgaranti.

Knivhugg i Europa

USA står för ryggraden i Natos ledningsstruktur och logistik. USA kan ensidigt dra tillbaka sina trupper från Europa, stänga baser (som Ramstein i Tyskland) och sluta dela med sig av underrättelser och satellitdata. Utan amerikansk logistik (lufttankning, transportflyg, spaning) har de flesta europeiska länder mycket begränsad förmåga att bedriva större operationer.

Nato fattar alla sina beslut genom konsensus, det vill säga alla måste vara överens. USA kan använda sin vetorätt för att blockera allt från budgetbeslut och utnämningar av nya chefer till operativa planer. Detta skulle leda till en total administrativ och besluts mässig förlamning. Särskilt om Trumps stryper finansieringen. För Nato har en gemensam civil och militär budget för drift av högkvarter och gemensamma system (t.ex. AWACS-övervakningsplan).

Lämna Nato?

Natos grunddokument, Washingtonfördraget, har en specifik utträdesklausul i Artikel 13. Ett medlemsland kan säga upp sitt medlemskap genom att skicka en formell anmälan (”notice of denunciation”) till USA:s regering (som är fördragets depositarie).Efter att anmälan skickats måste landet vänta i ett år innan utträdet blir formellt giltigt./ Av ingemar Lindmark

I december 2023 röstade den amerikanska kongressen igenom en lag (som en del av National Defense Authorization Act) som förbjuder en president att lämna Nato utan godkännande av två tredjedelar av senaten eller en specifik lag från kongressen. Detta innebär att en president som vill lämna Nato juridiskt sett skulle hamna i en konstitutionell strid med kongressen. Eftersom republikanerna bara har en knapp majoritet i de två kamrarna är ett formellt utträde inte troligt.

Tidslinje

Mars–April 2026

• Början av mars: USA och Israel inleder en omfattande militär operation mot Iran efter en eskalering i Mellanöstern. EU varnar tidigt för en okontrollerad regional eskalering.
• Mitten av mars: Spaniens premiärminister Pedro Sánchez kallar kriget för ”olagligt och orättvist” och meddelar att de gemensamma baserna Rota och Morón inte får användas för offensiva operationer mot Iran.
• 27 mars: Samtliga 32 Nato-länder rapporteras nu nå målet om 2 % av BNP i försvarsutgifter, men de politiska sprickorna fördjupas trots de ekonomiska framstegen.
• 30 mars: Spanien tar nästa steg och stänger sitt luftrum helt för alla amerikanska flygplan (inklusive tankningsflyg) som deltar i operationerna mot Iran.
• 31 mars: Italien nekar amerikanska bombplan landningstillstånd på Sigonella-basen på Sicilien. Försvarsminister Guido Crosetto förklarar att USA inte sökt tillstånd i tid för den parlamentariska prövning som krävs enligt internationella fördrag vid krigshandlingar.
• Slutet av mars: Donald Trump anklagar även Frankrike för att ha blockerat överflygningar med militärt materiel till Israel, vilket skapar en känsla av en enad europeisk front mot USA:s strategi.

Summering

EU-stöd och europeisk respons

EU har officiellt uttryckt stor oro för den militära eskaleringen. Medan länderna individuellt fattat beslut om sina luftrum, har EU som helhet prioriterat:

• Diplomatiska lösningar: Bryssel har försökt agera medlare för att undvika att Hormuzsundet stängs permanent.
• Förstärkt marint skydd: EU har utökat sina egna marina operationer i regionen för att skydda europeisk handel, oberoende av USA:s offensiv.
• Intern splittring: Trots motståndet från Spanien och Italien, finns en rädsla hos andra medlemmar (särskilt i Östeuropa) att dessa blockader ska få USA att helt dra tillbaka sitt stöd till Ukraina.

Trumps reaktion: En allians i gungning

President Trumps svar är desperat, även för hans mått mätt. Han har använt händelserna som hävstång för att omförhandla USA:s roll i Nato:

1. Villkorat försvar: Trump deklarerade på Truth Social: ”Ni får börja lära er att slåss för er själva, USA kommer inte vara där för att hjälpa er längre.” Han menar att om allierade nekar basrättigheter, upphör USA:s skyldighet enligt Artikel 5.
2. Handelshot: Han har hotat med strafftullar och att bryta handelsavtal med Madrid som direkt straff för luftrumsblockaden.
3. Kritik mot ”braggadocio”: Utrikesminister Marco Rubio har kritiserat spanska ledare för att de ”skryter” om att de hindrar en allierad, samtidigt som de förväntar sig amerikanskt skydd mot hot i Europa.

---

/ Av Ingemar Lindmark