Scenario 2026: Som uppladdning för kongressvalet i november ockuperar Trump Grönland denna somamr. För ryska ubåtar svärmar runt ön påstår han, som i en framtid kan tänkas sticka hål på preidentens Golden Dome. Kanske en dröm likt president Reagans stjärnornas krig, men perfekt som bränlse för att vinna ett val. På Fox News kan man se F-35 som från US-basen Thule flyger runt ön.

Tidigt 10 augusti väller amerikanska soldater ur flygplan som landat på flygplatserna i Nuuk, Kangerlussuaq i norr och Narsarsuaq längst ner i söder. Motstånd från de få danska soldaerna är meningslöst. Medlemmar i Grönlands i regering och förvaltning sätts i husarrest.

Fritt fram för militära US-baser

Trump läser samma kväll upp ett dekret i TV, nu gäller amerikansk överhöghet på ön. Han hänvisar att 1951 års avtal ger USA rätt att etablera och använda försvarsområden på Grönland. Dock utan att nämna i samarbete med NATO. Inte heller att 2004 års uppdatering (Igaliku-avtalet) inkluderar Grönlands självstyre.

Trump glömmer att basutvigdning kräver danskt/grönländskt samtycke. Eller i varje fall informera, det beror på tolkningen från avtalstexten ”allows Washington to increase troop deployments on the island as long as authorities in Denmark and Greenland are informed in advance”. Fast argumentet ”äga Grönland” politiskt håller inte.

Eftersom Trump tänjer på sina exekutiva befogenheter skyndar han få kongressens gillande före valet i november.

Natokontraktet lam anka?

Danmark vägrar godkänna intrånget och hänvisar ärendet till NATOs Atlantska råd (North Atlantic Council, NAC) under Artikel 4, som aktiveras vid hot mot en medlemsstats territoriella integritet. “The Parties will consult together whenever, in the opinion of any of them, the territorial integrity, political independence or security of any of the Parties is threatened.” Det innebär konsultationer, vilket inte är meningsfullt under Trumps administration. NAC-beslut om konsultation kräver enhällighet (consensus), vilket torpederas av USA-veto.

Återstår då artikel 5 i Natofördraget. En ”beväpnad attack” mot en allierad betraktas som ett angrepp mot alla medlemmar. Militärt eller med andra insatser. Varje medlem beslutar själv om ”åtgärder den anser nödvändiga”, inklusive icke-militära alternativ som sanktioner eller utrustning. Först måste Natorådet fatta beslut konsensus. Teoretiskt kan Luxenburg och Malta inlägga veto, eller troligare från Ungern och Turkiet. Även från USA men frågan är hypotetisk. Artikel 5 kan inte tillämpas för konflikt mellan Natomedlemmar. Aktuellt i bråket mellan Grekland och Turkiet på 70-talet.

Nordiskt försvarsförbund?

Spricker Nato är Danmarks halmstrå bilaterala eller ännu hellre multilaterala avtal om ömsesidig militär assistans. Om USA inte längre är att lita på. Fast EUs militära muskler är för svaga, särskilt söder om Alperna.

NORDEFCO (Nordic Defence Cooperation) ett samarbete för att stärka försvarsförmågan mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverig. Men är idag inte ett bindande militärt förbund med ömsesidiga försvarsgarantier. Inriktat på operativ planering, kapacitetsutveckling och NATO-komplettering.

Ett Nordiskt Försvarsförbund utifrån Nordefco, kanske utvidgat med Baltikum och Polen, skulle kunna utvecklas operativt som ett mini-Nato inom Nato. Gärna inspirerat från nordiska försvarsförbund, en plan som sprack med Norge/Danmarks Natointräde 1948.

Ett sådant internordiska försvarssamarbete kan utidgas till gemensamma försvarsplaner för Arktis och Östersjön. Med integrerade marina och luftförsvarszoner från Nordkalotten till Grönland. Även med gemensamt cyberförsvar. Dessutom insatstryrka för hybridkrig och övrraskande anfall från stormakter.

Norden en mardröm för militär logistik

Ryssland har i runda svängar fem gånger så många flygplan och stridsfordon som Norden. 10-15 gånger fler kanoner, mer ammunition och drönare. Låt vara att vårt pangpang är effektivare , men för lite av allt. Värsta problemet är Nordens bristen på fotfolk som bara räcker till 16 brigader 2030. Ryssland har drygt 200.

Norden sträcker sig som tre långa korvar på ömse sidor Östersjön. Det är halvtannat hundratal mil från Trelleborg till Kiruna. Ungefär samma gäller för Norge som för Nordfinland till Litauen. En mardröm för militär logistik.

Kalmarunion?

Var kan Ryssland tänkas anfalla? Nordkalotten för att få ut båtarna från Murmansk? Eller tvärs norden med fyra av huvudstäderna. Kanske i söder, med danska sunden och sedan med tyskar och polacker skydda Baltikum.

• Nordkalotten (norra Norge–Finland–norra Sverige) representerar den mest sannolika militärstrategiska kontaktzonen gentemot Ryssland. En gemensam finsk-norsk eller svensk-norsk division här skulle övervaka NATO:s nordflank, skydda sjö- och flygbaser, samt säkra vägarna mot Murmansk. Inkluderar Nordatlanten med Island och Grönland.
• Mittnorden , med axeln Helsingfors/Tallin–Stockholm–Oslo, skulle vara den logistiska och politiska ryggraden för koordination, snabb förflyttning och gemensamma ledningsfunktioner. Den skulle också kunna utgöra kärnan i ett framtida nordiskt högkvarter.
• Öresundsregionen (Sydsverige–Danmark) är den mest ekonomiskt och befolkningsmässigt strategiska delen av Norden. Här skulle en svensk-dansk brigad kunna skydda kritisk infrastruktur, sjöfart genom Bälten och eventuella NATO-förstärkningar via Danmark. Och omvänt via Polen ge skydd till Baltikum.

Kort sagt en ny Kalmarunion som då Hansan var ett hot på medeltiden. Tillsammans skulle dessa tre regioner bilda försvarssystem med optimerad logistik för trupp och materiel. Operativt som en sorts nordisk inre rörlighet inom NATO:s ram.

Fördelar

• Geografisk närhet och snabb respons: Brigaderna skulle vara utspridda på avstånd som möjligt gemensam övning, förflyttning och understöd inom 24–48 timmar.
• Komplement till NATO: Ett regionalt kommandonätverk skulle agera snabbare än de långsamma beslutsvägarna i Bryssel.
• Integrerad logistik och materiel: Norden använder redan gemensamma plattformar (Leopard 2, F-35, Gripen), vilket underlättar interoperabilitet.
• Kulturell och politisk samhörighet viktigt för försvarsviljan. Liknande samhällsstrukturer, försvarsdoktriner och förtroende mellan länderna gör samarbete praktiskt möjligt på ett sätt som får andra multinationella allianser kan åstadkomma.

Svårigheter

• Markstyrkornas brist: Trots geografisk fördel är antalet brigader fortfarande lågt. De fyra länderna sammantaget skulle inte kunna stå emot ett fullskaligt starkt markanfall utan stöd från större NATO-styrkor. Om USA fallerar främst från Storbritannien, eftersom Centraleuropa måste ha högsta stridsberedskap på egna fronten.
• Beslutsmandat och suveränitet: En gemensam styrning kräver klar beslutsordning – vem leder om svenska, danska och finländska soldater står under samma fana? Risken är att byråkrati och nationella reservationer hämmar reaktionshastigheten.
• Kärnvapenparaplyet: Utan en egen avskräckningsförmåga (vilket vore politiskt kontroversiellt) måste alliansen förlita sig på USA, Storbritannien och Frankrike – vilket urholkar tanken på en självständig nordisk försvarsmakt.
• NATO-intern balans: En för stark ”nordisk blockbildning” kan skapa oro inom NATO:s struktur, något som Jens Stoltenberg tidigare varnat för.

---

/ Av Ingemar Lindmark