Jules Verne lät Nautilus tar sig under isen till Sydpolen. 1958 nådde atomdrivna Nautilus Nordpolen. Ett telegram skickades till president Eisenhower: ”Nautilus 90 North”. Militära kraftmätningen under polarisen tog sin början.

Olika poler, Ändå slående likheter mellan franske författarens En världsomsegling under havet och moderna ubåtskriget. Fiktionens Nautilus stängs in under ett vältande isberg och besättningen måste hacka sig upp för att få syre.

Ryska ubåtar har ofta bucklor i tornen eftersom de stångar sig upp genom isen. I vissa fall i en vak. Inte för att kärnreaktorn behöver luft utan för att i skarpt läge skicka missiler mot fienden.

Smygubåtarna

Moderna ubåtar är extremt tystgående tack vare gummitäckta skrov och propellern monterad inne i en tunnel. USA har i nordatlanten ett trettiotal sådana jaktubåtar (Virginia och Los Angeles). Storbritannien och Frankrike har sex var. Rysslands nordflotta har 3-4 attackubåtar som matchar Virginiaklassen. Därtill fem stora atomdrivna missilubåtar, ofta under polarisen i Barentshav – skyddade som en bastion av ett tjugotal äldre dieseldrivna ubåtar.https://youtu.be/Yg0R1WZgMp4?si=NZqmV7BzNktk2DyA

Historiskt har USA ett stort försprång, men fjärde generationens ryska ubåtar anses nu vara jämbördiga med de bästa västliga. Skillnaden i decibel är så liten att det handlar om vem som har bäst sonaroperatörer och miljöanpassning. https://youtu.be/vxEQB0HZeh8

Ryssland: Borej-klassen (strategisk) och Yasen-M-klassen (attack) är de tystaste ryska ubåtarna. De använder pump-jet-propulsion och avancerad vibrationsdämpning. Ryska källor hävdar att Borej är ”fem gånger tystare” än den äldre Akula-klassen, vilket skulle placera den i nivå med eller strax under USA:s Virginia-klass. https://youtu.be/C_gHgyk3tjI

USA/Nato: Virginia-klassen och brittiska Astute-klassen tros dock vara bäst. Styrkan ligger inte bara i skrovet, utan i avancerade sensorsystem och ekofria skikt som gör dem svåra att upptäcka även med aktiv sonar.

Kategori	Ryssland	USA / Nato
Strategiska missilubåtar (SSBN)	~12 (8 Borej, 4 Delta IV)	~18 (14 Ohio, 4 Vanguard/Triomphant)
Attackubåtar (SSN/SSGN)	~25–30 (Varav ~6-8 Yasen-M)	~60+ (Virginia, Los Angeles, Astute, m.fl.)
Konventionella (SSK)	~20 (Kilo/Lada)	~50+ (Tyska, franska, svenska, etc.)

Nato har ett numerärt övertag, särskilt om man räknar in europeiska moderna konventionella (diesel-elektriska) ubåtar som kan vara extremt tysta i kustnära vatten. Ett exempel är sex svenska ubåtar med Stirlingmotor (Gotland/Västergtlandklassen). https://youtu.be/saCdvAp5cow?si=VmMKXjYgywoZrqVq

Idag är de ryska ubåtarna nästan lika tysta som västsidans. Fast Natos spaning är överlägsen, med satelliter och mer avancerad elektronik. Smygförmågan under istäcket är Putins trumfkort, inte minst längs packisen längs östra Grönland. För bullret från isen dränker lyssningen med sonarer. Väst prövar därför sensorer känsliga för kylvattenutsläpp från båtarnas kärnreaktorer. Ryssarna kontrar med sniffare för att spåra olja och annat kemiskt. En kapprustning i Jules Vernes smak.

Katten på råttan

Rysslands strategi:

Skyddar med så kallat bastionförsvr kärnvapenbestyckade ubåtar (Borej) i tungt försvarade områden i Barents hav och Ochotska havet).: Yasen-klassen är designad för att kunna avfyra kryssningsmissiler (som Zircon och Kalibr) mot hangarfartygsgrupper och landmål, snarare än att bara jaga andra ubåtar.https://youtu.be/C_gHgyk3tjI

För jaktubåtarna gäller att i Atlanten hindra fartygstransporter från USA till Västeuropa. En allt viktigare uppgift är att kapa undervattenskablar för internet och ledningar för energi (via specialenheter som GUGI).

USA/Natos strategi:

USA:s ubåtar opererar långt hemifrån, och skuggar ryska fartyg direkt vid deras baser. Nato satsar på ”Digital Ocean”, där ubåtar fasta sensorer på havsbotten (SOSUS-efterföljare samarbetar med spaningsflyg, flytsensorer och autonoma undervattensdrönare (UUV).

Nato har fler ubåtar och ett teknologiskt ekosystem av sensorer och drönare som gör det extremt svårt för ryska ubåtar att röra sig oupptäckta i exempelvis Atlanten eller Östersjön.

Atlantlåset

GIUK-gapet (Greenland, Iceland, United Kingdom) är strategiska ”porten” i Nordatlanten. Ryska ubåtar från Nordflottan måste passera för att nå dit och hota sjöförbindelserna mellan USA och Europa. <GMaps> https://youtu.be/mid_jNgq6kg?si=UMQTkjYGMe-emENA

Gapet är en högteknologisk katt-och-råtta-lek. Medan Nato satsar på att göra havet ”genomskinligt” med miljarder sensorer, satsar Ryssland på extrem tystnad och asymmetriska metoder för att göra sensorerna blinda. Nato ser GIUK-gapet som sin första försvarslinje i Atlanten. Övervakningen är ett nätverk med flera lager:

• IUSS & SOSUS (Undervattenslyssning): På havsbotten ligger ett nätverk av fasta hydrofoner. De uppgraderas med digital teknik för att kunna upptäcka även de tysta ryska ubåtarna (Borej och Yasen).
• P-8 Poseidon (Ubåtsjaktflyg): Flygplan baserade på Island (Keflavík), Skottland och i Norge patrullerar området dygnet runt. De släpper sonobojar som skapar ett tillfälligt, tätt nätverk av sensorer i vattnet.
• Attackubåtar: Amerikanska, brittiska och norska ubåtar ligger i ”bakhåll” i gapet för att plocka upp spåren av ryska fartyg så fort de lämnar sina baser på Kolahalvön.
• Drönare och sensorer: Nato använder även autonoma undervattensfarkoster (UUV) som kan ligga ute i månader och vänta på akustiska signaturer.

För ryssarna gäller att passera osedda för att kunna hota sjöfart på Atlanten eller kapa undervattenskablar.

• ”Deep Diving” & Isen: Ryska ubåtar utnyttjar ofta Arktis istäcke för att dölja sitt ljud. Genom att dyka extremt djupt eller gömma sig under de rörliga ismassorna blir de svårare för flygplan att hitta.
• Akustisk maskering: De ryska ubåtarna rör sig ofta mycket långsamt (”ultra-quiet speed”) när de närmar sig gapet. De försöker maskera sitt ljud bakom stora handelsfartyg eller naturliga ljudkällor som valar och tektonisk aktivitet.
• Skenmanövrar: Ryssland kan skicka ut äldre, mer bullriga ubåtar (som Kilo- eller Akula-klass) som lockbete för att dra till sig Natos uppmärksamhet, medan en toppmodern Yasen-M smyger förbi i en annan sektor.
• Sabotage av sensorer: En stor oro för Nato är att Ryssland, via specialfartyg som Jantar, försöker lokalisera och fysiskt manipulera eller kapa de kablar som matar SOSUS-nätverket med data.
• Djupgravar och biologi: Man utnyttjar djuphavsrännor och områden med mycket biologiskt brus (valar, fiskstim) för att maskera sin akustiska signatur.
• Operation Atrina-taktik: Vid kända operationer (som den historiska Atrina 1987) skickade Sovjet ut flera ubåtar samtidigt längs ovanliga rutter – exempelvis tätt längs Grönlands östkust under isen – för att överväldiga NATO:s analyskapacitet.

Bastionen i Barents hav

Det ryska bastionförsvaret i Barents hav är en defensiv strategi som vill trygga hamnarna för de strategiska kärnvapenubåtarna (SSBN). Kärnan i bastionen är de militära anläggningarna på Kolahalvön, strategiskt belägna i relativt isfritt hav nära den norska gränsen.

Målet med bastionen är att garantera en andraslagsförmåga. Om ett kärnvapenkrig skulle bryta ut och Rysslands landbaserade missiler förstörs, ska Borej-ubåtarna ligga tryggt dolda under isen eller bakom sensorsystemen i Barents hav. Natos svar på detta är ökad närvaro med ubåtsjaktflyg och egna atomubåtar som tränas operera i kalla miljöer.

• Gadzjijevo: Den primära basen för de modernaste Borej- och Borej-A-ubåtarna. Här finns tungt bevakade anläggningar för underhåll och lagring av kärnvapenstridsspetsar.
• Severomorsk: Högkvarter för Nordflottan. Härifrån koordineras ytstridsfartyg och flyg som ska skydda ”bastionens murar”.
• Okolnaja-bukten: En enorm omlastningsstation för tunga missiler (SLBM) som Bulava och Sineva.
• Skydd: Området täcks av ett extremt tätt luftförsvar (S-400 och S-500) samt kustrobotbatterier (Bastion-P) som kan sänka fientliga fartyg långt ut till havs.

Russia’s Pearl Harbor and other air bases near Murmansk

Ryska utposten

Bastionen vaktas av Yasen-M-klassens attackubåtar, som fungerar som vakthundar. Deras uppgift är att jaga bort eller sänka Nato-ubåtar (som amerikanska Virginia-klassen) innan de hinner hitta de ryska kärnvapenubåtarna. De ryska ubåtarna har förstärkta torn för att kunna bryta igenom isen och avfyra sina missiler direkt från en vak .

Ubåtar av Borej-klassen är byggda för att operera under den tjocka packisen norr om Barents hav. Isen rör sig, knakar och skaver, vilket skapar ett starktbakgrunds brus. Detta gör det nästan omöjligt för fientlig sonar att skilja en tyst ubåt från det naturliga ljudet av isen. Ryska kärnvapenubåtar (Borej-klassen) föredrar att ligga precis norr om isranden, under packisen. Iskanten skapar ett akustiskt brus när isflak kolliderar och smälter. För en Nato-ubåt som försöker lyssna efter en rysk ubåt är detta mycket svårt. Den ryska ubåten ligger ”tyst” under isen, medan ryska attackubåtar (Yasen-klassen) patrullerar i det öppna vattnet precis söder om isranden för att agera grindvakter.

Ryska ubåtar letar aktivt efter naturliga öppningar i isen. Vid behov avfyra sina ballistiska missiler kan de snabbt glida upp i en öppning. Om isen är tunn (upp till ca 2–3 meter) kan de bryta igenom den med tornet för att nå avfyrningsläge, skyddade från luftangrepp ända fram till avfyrningsögonblicket.

Isen smälter

Om en Nato-ubåt försöker smyga sig in i bastionen har Ryssland installerat ett avancerat sensorsystem kallat Garmonija (Harmoni). På ca 80 meters djup i Barents hav ligger stationära hydrofoner som larmar vid minsta vibration. Rapporter visar att Ryssland lyckats bygga ut detta med hjälp av insmugglad västteknik trots sanktioner.

Isen är som en uppochnervänd skärgård där ubåtar letar sig fram i sprickor mellan iskölarna. Vilket fungerar som ett slags ”sjökort” att navigera efter. Död räkning praktiseras, utan stöd från stjärnor och navigationssatelliter. Enda kontakt med omvärlden är att att dyka upp i en vak för att under några sekunder skicka/ ta emot meddelanden.

Eller så skapas vaken av en tung isbrytare som kan bryta tre meter tjock is. Ryssland har ett tiotal isbrytare i Norra Ishavet, varav sju är kärkraftdrivna. USA och Natoländer har knappt någon i dessa vatten. Om Nato leder med 1-0 i Nordatlanten så gäller det omvända till Rysslands fördel längs polarisen.

Isranden i Barents hav är inte en rak linje, utan en dynamisk och säsongsberoende gräns som spelar en avgörande roll för hur den ryska Norra flottan opererar. Iskanten påverkas av den varma Norska Atlantströmmen, som är en förlängning av Golfströmmen.

• Västra och södra delen: På grund av det varma Atlantvattnet är den sydvästra delen av Barents hav (vid norska kusten och Murmansk) i stort sett isfri året om. De är anledningen till att Rysslands viktigaste ubåtsbaser ligger just här.
• Norra och östra delen: Iskanten börjar vanligtvis norr om Spetsbergen och sträcker sig sydost mot Novaja Zemlja. Under vintern (mars/april) kan isen krypa långt söderut, medan den under sensommaren (september) drar sig långt norrut, ibland ända upp till den 80:e breddgraden.
• År 2026-trenden: Den globala uppvärmningen har gjort isranden mer oförutsägbar och tunnare, vilket Ryssland kompenserar för genom att flytta sina operationer längre norrut.

Där det kalla, sötare smältvattnet från isen möter det saltare och varmare Atlantvattnet skapas kraftiga skikt i vattnet där temperaturen ändras drastiskt. Dessa skikt böjer ljudvågor från sonarer. Ryska ubåtsbefälhavare är experter på att ”gömma sig under skiktet”, vilket gör dem nästan osynliga för sonarer på fartyg eller helikoptrar som befinner sig vid ytan.

Ryssland (och även USA via Operation Ice Camp) använder tillfälliga baser på drivande isflak för att placera ut sensorer och fungera som kommandocentraler.

Svalbard

Isranden är inte bara en klimatgräns, utan en taktisk frontlinje. Ju längre norrut isen drar sig, desto svårare blir det för Ryssland att dölja sina ubåtar, vilket tvingar dem att investera mer i fasta sensorer på havsbotten för att bibehålla bastionens integritet. Vilket sätter Rysslands fokus på:

1. Svalbard/Spetsbergen i väst. <GMaps>
2. Frans Josefs land i norr.<GMapshttps://maps.app.goo.gl/H1ZoADPEHgLxBvYZ6>
3. Novaja Zemlja i öst. <GMaps>

Längs denna linje placerar Ryssland ut mobila sensorer på isen och under vattnet. Isranden blir en sorts ”varningslinje”; om en Nato-ubåt korsar den in i det istäckta området, tvingas den operera i en miljö där ryska ubåtar har hemmaplansfördel och känner till bottenförhållandena i detalj.

Ryska forskningsfartyg eller fiskefartyg med misstänkt mycket antenner ses röra sig kring Svalbard för att övervaka de fiberkablar som går längs havsbotten till Norge.

Svalbard är för Norge och Nato extremt svårt att försvara. Svalbardfördraget från 1920 begränsar militär närvaro, området ska i princip vara demilitariserat. Långt och isolerat läge, det är svårt att snabbt skicka förstärkningar. Hårt klimat – kyla, mörker och is gör militära operationer svåra. Rysk närvaro i Barentsburg är politiskt känsligt.

Svalbard (Spetsbergen) är en komplicerad faktor på grund av Svalbardtraktaten. Enligt den får Svalbard inte användas i krigssyfte eller ha militära baser. Ryssland är livrädda för att Nato i smyg ska installera sensorer eller radar på Svalbard som ser rakt in i deras bastion.

Björnlinjen

”Björnlinjen” (Bear Gap) är den militärstrategiska linjen mellan Nordkap i Norge och Björnön (Björneöya), och upp mot Svalbard. Som är mest kritiska flaskhalsen i det ryska bastionförsvaret. Om GIUK-gapet är den yttre porten till Atlanten, är Björnlinjen samma som en utpost till Rysslands viktigaste militära zon.

• Natos mål: Att upptäcka och börja skugga ryska ubåtar redan här. Om man tappar bort en rysk ubåt vid Björnlinjen är det mycket svårare att hitta den när den väl nått de djupa gravarna i Norska havet.
• Rysslands mål: Att ”bryta igenom” tyst. Ryska ubåtar utnyttjar ofta de djupa rännorna i havsbotten kring Björnön för att försöka glida under ljudskikten.

Björnlinjen är ”tripwire”-linjen i norr. Det är här risken finns att en konflikt mellan Nato och Ryssland börjar. Dett är det område i världen där tätheten av dolda sensorer och avancerade ubåtar är som allra högst år 2026.

Söder om Björnlinjen dominerar Nato, främst genom Norge och USA. Norr om linjen, i Barents hav, börjar området där Ryssland strävar efter total militär kontroll (Bastionen). För en rysk ubåt som ska ut i Atlanten är passagen förbi Björnön det farligaste ögonblicket. Här smalnar havet av och övervakningen är som tätast. För Nato är Björnlinjen ”larmet”. Om en rysk Yasen-M-ubåt korsar linjen söderut, anses hotnivån mot Europa och USA:s östkust omedelbart ha eskalerat.

Grönlands packis

Vintertid kan packisen fylla nästa halva Danmarksundet de trettiotal milen mellan Grönland och Island. Sen sommar täckning bara några mil ut från kusten. Isen rör sig, spricker och gnider mot varandra med ljud som överröstar vad som hörs en smygande ubåt. Passiva sonarer fungerar illa och kablar skadas av isberg. Smältvattnet från dessa skapar skickt förvräger ljudvågor. <GMaps>

Isen hindrar effektiv spaning från satelliter och flygplan (som P-8 Poseidon) som inte kan släppa sonarbojar genom packisen. NATO måste förlita sig på egna attackubåtar under isen för att skugga de ryska fartygen. Ligga i bakhåll knäpptysta i veckor och månader. Inget slammer med kastruller, till och med spelkorten är mjuka.

Att spana under is är riskfyllt och tekniskt utmanande på grund isens rörelser. NATO har svarat på de ryska framstegen (särskilt de tysta ubåtarna i Severodvinsk-klassen) genom att återetablera baser, exempelvis på Keflavík på Island, och utveckla obemannade undervattensfarkoster (UUV) som kan ligga och vänta vid isgränsen.

Under kalla kriget var NATO:s sonarer så känsliga att de kunde identifiera enskilda sovjetiska ubåtar på deras unika propellerljud, men dagens ryska ubåtar är så tysta att marginalerna för upptäckt har krympt till bara några kilometer.

• Sensorer på havsbotten: Upprustning av fasta hydrofonsystem (likt de gamla SOSUS-systemen) som nu uppdateras med modern digital teknik för att bättre kunna skilja på naturligt isljud och motorljud från ubåtar.
• Deltagande i ”Arctic Endurance”: Den danskledda övningsserien Arctic Endurance används för att testa nya system för undervattenskommunikation och autonoma undervattensfarkoster (UUV:er) som kan patrullera under istäcket där bemannade fartyg inte når.

Isbrytare

USA och Nato har under 2024–2026 tagit krafttag för att bryta ryska isbrytardominansen. Ryssland har länge haft ett massivt övertag med omkring 40 isbrytare (varav flera är atomdrivna), medan USA:s flotta har varit kritisk eftersatt med endast ett fåtal åldrande fartyg.

För att balansera detta har Nato-länderna skapat en ny strategisk allians och storsatsar på nyproduktion. I juli 2024 lanserades ICE Pact (Icebreaker Collaboration Effort), ett samarbete mellan USA, Kanada och Finland. Detta är det viktigaste steget för att matcha Ryssland.

• Syfte: Att samla expertis och produktionskapacitet. Finland har byggt över hälften av världens isbrytare och bidrar med tekniskt kunnande, medan USA och Kanada står för finansiering och storskalig produktion.
• Mål: Att producera mellan 70 och 90 arktiskt kapabla fartyg under det kommande decenniet för att säkra närvaro i Arktis och motverka ryskt och kinesiskt inflytande.

USA har under början av 2026 accelererat sina egna program för att ersätta sina uttjänta fartyg:

• Polar Security Cutter (PSC): Programmet för tunga isbrytare (Heavy Icebreakers). Dessa är de kraftfullaste fartygen som ska kunna operera i den tjockaste isen och bära vapensystem vid behov.
• Arctic Security Cutter (ASC): I februari 2026 slutförde USA:s kustbevakning kontraktstilldelningen för 11 nya isbrytare i denna klass. Dessa ska utgöra ryggraden i den nya arktiska flottan, med de första leveranserna beräknade till 2028.
• Light Icebreakers: Utöver de tunga fartygen planeras även upp till sju lättare isbrytare för att säkra handelsrutter och kustnära vatten.

Inom Nato har fokus flyttats från att bara ”bevaka” till att faktiskt kunna ”verka” i isen.

• Kanada genomför en massiv upprustning med planer på 16 nya isbrytande flerfunktionsfartyg och 6 medeltunga isbrytare.
• Sverige och Finland bidrar med världsledande kompetens kring isbrytning och vinterkrigföring. Det svenska medlemskapet innebär att Natos planering för norra Atlanten nu inkluderar tillgång till de svenska isbrytarna i Östersjön vid behov.

2026

Nato har under början av 2026 intensifierat sin närvaro och tekniska förmåga för att övervaka undervattensaktivitet i de arktiska vattnen, särskilt längs Grönlands östkust och det strategiska GIUK-gapet (Greenland-Iceland-UK).

Stärkandet av ubåtspaningen sker främst genom tre spår: den nya insatsen Arctic Sentry, ökad teknisk övervakning och ett tätare nordiskt samarbete. I februari 2026 lanserade Nato operationen Arctic Sentry. Detta är en permanent koordinerad insats som syftar till att öka ”situational awareness” i Arktis.

• Syfte: Att skapa en sammanhängande bild av vad som rör sig under och på vattenytan för att upptäcka ryska ubåtar som försöker passera osedda från Norra ishavet ut i Atlanten.
• Deltagande: Sverige, Danmark och Storbritannien spelar nyckelroller. Sverige bidrar bland annat med JAS 39 Gripen för ytövervakning, medan Storbritannien planerar att skicka en hangarfartygsgrupp (ledd av HMS Prince of Wales) till området under 2026.

Sedan årsskiftet 2025/2026 ingår Sverige i Natos nya operationsområde under Joint Force Command (JFC) Norfolk. Det innebär att svensk expertis inom ubåtsjakt och underrättelseinhämtning nu direkt integreras i skyddet av Nordatlanten.

• Flygbasjägare och specialförband: Svenska flygbasjägare har under början av 2026 övat på Grönland tillsammans med danska styrkor för att säkra infrastruktur som krävs för att stödja spaningsflyg (t.ex. P-8 Poseidon) som är avgörande för ubåtsjakt.

Behovet av stärkt övervakning har blivit akut under 2026 på grund av två faktorer:

1. Rysk aktivitet: Ryssland har ökat sina försök att visa närvaro i området för att säkra sina egna strategiska ubåtsrutter.
2. Geopolitisk osäkerhet: Förnyat amerikanskt intresse för Grönlands status har skapat ett behov för de europeiska Nato-allierade att visa en stark och enad närvaro för att upprätthålla stabiliteten i regionen.

Tidslinje för GIUK-gap

1960‑tal: SOSUS etableras

• USA bygger ut SOSUS‑hydrofonkedjan från Grönland via Island till Storbritannien.
• Systemet blir ryggraden i NATO:s tidig varning mot sovjetiska ubåtar.
• Sovjetiska dieselelektriska ubåtar passerar regelbundet GIUK‑gapet för Atlanten.

1970‑tal: Sovjetiska atomubåtar

• Sovjet introducerar Victor‑, Charlie‑ och Delta‑klasserna, vilket ökar räckvidd och uthållighet.
• NATO intensifierar ASW‑patrullering med P‑3 Orion, Nimrod och fregatter.
• SOSUS ger hög träffsäkerhet på sovjetiska ubåtsrörelser genom gapet.

1980‑tal: Tystare ubåtar och intensiv ASW

• Sovjet sjösätter Akula‑klassen, betydligt tystare än tidigare.
• NATO svarar med fler ytstridsgrupper, ubåtsjaktövningar och luftpatruller.
• GIUK‑gapet blir en av världens mest övervakade havspassager.
• USA och Storbritannien genomför hemliga spårningsoperationer nära Kolahalvön.

1990‑tal: Minskad aktivitet

• Sovjetunionens fall reducerar Norra Flottans verksamhet kraftigt.
• SOSUS‑systemet delvis avvecklas eller omställs till forskning.
• NATO minskar ASW‑närvaron; GIUK‑gapet får lägre prioritet.

2000‑tal: Lågintensiv bevakning

• Rysk ubåtsaktivitet kvarstår men på låg nivå.
• NATO fokuserar på expeditionära operationer snarare än Nordatlanten.
• Keflavíkbasen på Island stängs 2006 för amerikansk fast närvaro.

2010‑tal: Rysk återkomst

• Ryssland moderniserar Norra Flottan med Borei‑ och Yasen‑klasserna.
• Fler ryska ubåtar genomför djupgående patruller i Nordatlanten.
• NATO återupptar regelbundna P‑8 Poseidon‑flygningar från Island och Storbritannien.
• 2019: Större rysk övning testar passage genom GIUK‑gapet med flera ubåtar samtidigt.

2020‑tal: Förnyad NATO‑fokusering

• GIUK‑gapet åter definieras som strategisk huvudaxel för NATO:s Atlantförsvar.
• USA återetablerar permanent rotationsnärvaro på Keflavík.
• Förstärkt undervattenssensorik, inklusive moderniserade hydrofoner och obemannade system.
• Ökad rysk aktivitet i Arktis gör gapet centralt för att spåra strategiska ubåtar (SSBN) och attackubåtar (SSN).
• Storbritannien och Norge intensifierar gemensamma ASW‑operationer i Nordatlanten.

---

/ Av Ingemar Lindmark