Frågan om ett Natoland angriper ett annat är juridiskt komplex, eftersom Natos grundfördrag (Nordatlantiska fördraget) främst är skrivet för att möta hot från en extern fiende. Det gäller också hot om militärt våld enligt definitionen från FN-stadgans

Om ett Natoland angriper ett annat, upphör angriparen att betraktas som en allierad i den specifika situationen. Alliansen förväntas då stödja det angripna landet, medan angriparen isoleras politiskt och militärt.

Det finns ingen specifik artikel som uttryckligen dikterar steg-för-steg vad som sker vid interna stridigheter, men i praktiken skulle följande principer tillämpas:

1. Artikel 5 gäller den angripna parten

Artikel 5 slår fast att ett väpnat angrepp mot en medlem ska betraktas som ett angrepp mot alla. Den skiljer inte på om angriparen är medlem eller inte.

• Försvarsplikt: Om ett Natoland (Land A) oprovocerat angriper ett annat Natoland (Land B), är övriga medlemsländer i teorin skyldiga att bistå Land B.
• Angriparen förlorar sina rättigheter: Enligt en resolution från 1954 har Nato klargjort att en medlemsstat som använder våld i strid med FN-stadgan förlorar sina rättigheter till garantier och militärt stöd från alliansen.

2. Politisk uteslutning och isolering

Nato har ingen formell mekanism för att ”kasta ut” ett land, men vid ett inbördes angrepp skulle följande ske politiskt:

• Konsensus minus en: Beslut i Nato fattas normalt med konsensus (alla måste vara överens). Vilket är Natos inneboende svaghet, särskilt med USAs tyngd i organisationen. Som då premiärminister Orbans Ungern och Turkiets president Erdogan fördröjde Sveriges och Finlands Natoanslutning. Till och med Lichtenstein med knappt 40 tusen invånare kan teoretiskt hindra Natobeslut.
• Vid en konflikt skulle man sannolikt använda en princip där angriparen exkluderas från beslutsprocessen.
• Avstängning: Alliansen kan frysa angriparens tillgång till underrättelser, militär samverkan och politiskt inflytande i Nordatlantiska rådet (NAC).

”Kasta ut” USA, Natos tyngsta medlem, är i praktiken omöjligt. Men Europeiska länder kan frysa Natodeltagandet och i stället bilda bilaterala/multilaterala försvarssamarbeten. T ex ett nordisk eller nordeuropeiskt försvarssamarbete. Eller möjligen ett EU-”Nato”.

Ett exempel på bilaterala är Defence Cooperation Agreement mellan USA – Sverige och en rad andra Natoländer. Samtycke från respektive land krävs för att ge amerikansk militär tillträde till dess territorium. DCA-avtal för Danmark och finlaand har inte trätt i kraft.

Sverige

3. Artikel 1 och 4: Medling och konsultation

Innan ett krig bryter ut finns verktyg för att förhindra det:

• Artikel 1: Medlemmarna förbinder sig att lösa internationella tvister med fredliga medel.
• Artikel 4: Tillåter medlemmar att begära konsultationer om de anser att deras territoriella integritet eller säkerhet är hotad. Detta har historiskt använts för att deeskalerar spänningar (exempelvis mellan Grekland och Turkiet).

I fallet Grönland skulle till exempel Finlands president Alexander Stubb (som tycks ha Trumps öra) åta sig rollen som medlare. På sammas sätt som Urho Kekkonen i samband med Helsingforskonferensen 1975.

4. Historiskt exempel: Grekland och Turkiet

Dessa två länder har flera gånger varit på randen till krig (exempelvis Cypern-krisen 1974).

• Natos roll: Vid dessa tillfällen har Nato (och främst USA) agerat medlare bakom kulisserna. Nato har fungerat som en ”stötdämpare” där man tvingat parterna till förhandlingsbordet eftersom ett krig inom alliansen skulle försvaga hela västblockets försvar.

---

Scenario: ”Den Arktiska Sprickan” (2025–2026)

Fas 1: Rysk expansion i Norska havet

Efter att ha konsoliderat sina styrkor i Arktis inleder Ryssland en massiv marinövning som aldrig tar slut. Under förevändning att ”skydda infrastruktur” placerar de ut permanenta sensorer och robotplattformar vid det strategiska Bear Gap (mellan Svalbard och Nordkap).

• Provokationen: Ryska atomubåtar börjar öppet skugga civila fartyg i Norska havet. Nato-länderna i Europa kräver motåtgärder, men Washington tvekar.
• USA:s analys: Vita huset bedömer att Rysslands grepp om Arktis hotar USA:s fastlandsskydd (NORAD). De anser att de europeiska allierade är för svaga och långsamma i sin respons.

Fas 2: ”Operation Ice Curtain” – USA anfaller Grönland

Efter månader av misslyckade försök att köpa Grönland eller tvinga Danmark att ge upp kontrollen av ön, förklarar USA att Grönland är ”avgörande för den nationella säkerheten i en multipolär värld”.

• Angreppet: Våren 2026 inleder USA en blixtsnabb luftlandsättning vid Thule-basen (Pituffik) och Nuuk. De deklarerar Grönland som ett temporärt protektorat för att ”förhindra rysk aggression”.
• Danmarks svar: Danmark kallar omedelbart till ett krismöte i Nordatlantiska rådet och åberopar Artikel 5.

Fas 3: Natos sammanbrott

Eftersom beslut i Nato kräver konsensus (alla måste vara överens), uppstår en juridisk och politisk återvändsgränd.

1. Artikel 5-krisen: USA lägger in sitt veto mot alla försök att aktivera Artikel 5 mot dem själva. Men de europeiska medlemmarna (inklusive Sverige, Norge och Storbritannien) deklarerar att USA genom sitt oprovocerade angrepp har förverkat sin status som allierad.
2. Samarbetet upphör: I vad som kallas ”The Brussels Divorce” enas de europeiska medlemmarna (plus Kanada) om att frysa USA:s medlemskap på obestämd tid. Amerikanska officerare eskorteras ut från Natos högkvarter i Mons.
3. Europeiskt försvar: Frankrike och Tyskland tar ledningen för att bilda en ”Europeisk Säkerhetsunion” som ersätter Natos ledningsstruktur i Europa. USA beordras att lämna sina baser i Ramstein (Tyskland) och Mildenhall (UK).

Fas 4. I detta scenario slutar Nato att existera i sin nuvarande form.

Vi ser tre nya maktblock:

• Den Arktiska zonen: USA ockuperar Grönland och agerar ensidigt i norr.
• Det ”Nya Nato”: En europeisk-kanadensisk allians utan USA, som tvingas till en massiv upprustning för att avskräcka både Ryssland och ett nu oberäkneligt USA.
• Rysslands drag: Ryssland utnyttjar splittringen mellan västmakterna genom att ytterligare stärka sin närvaro i Norska havet, vilket leder till att de nordiska länderna (Sverige, Norge, Finland) hamnar i frontlinjen mellan två rivaliserande stormakter.

Ryssland ockuperar Svalbard och sätter tumskruvar på Island och Färöarna. De nordiska länderna anpassar sig till en ny världsordning klämd mellan två stormaktsblock.

---

/ Av Ingemar Lindmark